Grannen.

Gaaah, nu kom grannen och knackade på och var skitsur och sade att det är förbjudet att föra oväsen efter klockan tio, hur många gånger skall jag behöva säga till?! Hon har sagt till oss en (1) gång förut, för typ ett halvår sedan, och då som nu bad jag om ursäkt och stängde jag genast av.

Jag hade inte skitlåg volym nu, men ändå så pass lågt att jag genast hörde när hon knackade på dörren. Och jag tycker liksom det är en sak om vi skulle lyssna på musik jättehögt varje kväll och hon var tvungen att komma och säga till, men det gör vi ju inte.

Jag blir så irriterad när folk är sådär sura och otrevliga från början att det inte spelar nån roll vad man själv säger eller gör eller hur djupt man böjer nacken och ber om ursäkt, för de vill inte kommunicera, de tycker att det man gjort är oförlåtligt och de vill bara säga det; hon väste av återhållen ilska och jag vill skaka på mig som en höna-pöna.
Synd att hon är den enda granne som själv aldrig ger ett ljud ifrån sig, annars kunde jag ju ha sagt att jamen du lyssnar ju själv på musik ibland. Men det gör hon inte. Det är jävligt tyst, jämt. Till och med på helgerna.

Jag ser framför mig hur hon sitter därhemma i skumrasket på fredagskvällen och under största möjliga tysssstnad intar en liten onglet som slaktaren runt hörnet har skurit till åt henne under seneftermiddagen, nej, det blir bra, en mindre bit, monsieur, och vill ni vara vänlig att skära bort fettet, hennes hår var lite otvättat längs fram vid ansiktet och låg platt på ett sätt som irriterade henne, hon ville bara hem och sätta sig, det hade varit mycket att göra på labbet som jag inbillar mig att hon jobbar på, men först ville hon ha middagsmaten inhandlad och överstökad.

Ja, fredag kväll. Besticken som skrapar mot tallriken är det enda som hörs, och så det återhållna ljudet av hennes spända käkar som tuggar. Hon äter i lagom takt och på maten följer så en liten kvävd rap som hon inte skäms för eftersom hon är ensam och så pass van att vara ensam att hon aldrig behövt skämmas för sina kroppsljud.

Hon diskar undan genast, en tallrik, rödvinsglaset, en kniv och en gaffel, innan hon tar fram helglektyren, det är nåt allmänbildande eller om det är skönlitteratur så är det en Nobelpristagare, och boken är mycket tjock och den skall räcka hela helgen. Hon vänder sidorna metodiskt, utan att hasta, och en gång skär hon sig, det kommer blod, och då far en mycket förbittrad min över hennes ansikte, den minen har redan lämnat spår i form av fina linjer som kommer att djupna till fåror med åren och ge henne ett trist utseende, men nu är uttrycket endast tillfälligt och hon återfår snart kontrollen över sina anletsdrag.

Hon tar en promenad om hon känner sig rastlös, dricker varm mjölk och äter en kall kokt potatis, ibland tar hon johannesört mot sömnlösheten, eller går igenom lite rapporter som det inte är så bråttom med, men ändå, och det känns bra att rätta dem med röd märkpenna och det känns bra att jobba undan saker under helgen.

Sedan går hon till sängs ensam, som vanligt, hon har en smal säng med dubbla kuddar som hon alltid staplar på varandra för hon behöver ligga högt med huvudet för nästäppans skull, det är nåt hon är allergisk emot, om hon bara kunde komma på vad, damm är det då inte för hon städar varje dag och håller rent och prydligt som mamma lärde henne, och hon använder inte parfymer eller smink så det kan det inte heller vara. Tvättmedlet kanske, men hon har provat att byta märke utan resultat. Och tvålen har rätt PH-värde.

Hennes djupsta hemlighet är denna: Att hon inte sänder en tacksam tanke till en högre makt när hon går till sängs, att hon inte kan sova för det att hon hatar och förbannar så starkt att det känns alldeles tjockt i halsen , sitt liv hatar hon, och att hon är så ensam, och hon förbannar mänskorna som rör sig i periferin av hennes ensamma värld, att de är så tätt inpå, hon hatar det, hatar hatar hatar.
Hon vill inte behöva hälsa på bagaren när hon köper sin halva baguette för femtio centimes varje morgon, det gör ont i henne av all denna falskhet, hon vill inte känna huden strama kring kinderna när hon tvingar fram ett leende då hon möter sina kollegor, det skär i henne och hon skriker tyst inombords och känner för att klösa dem i ansiktet tills de slutar glo och slutar fordra. Men hon kan inte. Istället ler hon, med stängd mun. Alltid stängd mun.


(Förlåt, jag spårade visst ur lite. Min granne sade mig att jag spelade för hög musik.)




PS. Hon var tvungen att avliva katten för den hårade så mycket och hon tänkte att det kanske var den hon var allergisk emot, men sedan den försvann är nästäppan nästan värre. Hon hade döpt den efter en stark, kvinnlig karaktär i en svartvit film hon gillar. Det var en hankatt men det låddes hon inte om. Hon hade föredragit en hona, men hon skulle inte ha klarat av blodspåren honkatterna lämnar efter sig. Så ohygieniskt.


PPS. En gång när hon låg vid universitetet följde hon med ut och fastän hon höll sig i bakgrunden och inte drack så väldigt mycket blev hon full, och de gick vidare och hon tänkte aldrig tanken att hon borde gå hem och sova och gå igenom böckerna till tentan påföljande månad, och hon tänkte inte ens på hur ovant det var att inte tänka så, hon bara följde med, som en liten skugga, och det var så roligt och varje gång hon gick på toaletten var hon rädd att de andra skulle lämna henne kvar och gå vidare nån annanstans, glömma henne.

Och ute på den där klubben var det nån som gjorde i ordning en lina och för en gångs skull kände hon inte att hon ville vara ensam och att där var som ett glapp mellan de andra och henne, nej hon tänkte inte på det alls utan ville vara med. Hon nyktrade till en smula av det där pulvret och hon kände sig såsom hon alltid velat känna sig, och så gick sällskapet vidare och till slut var det bara hon och Frederic och de hamnade på en jävligt skum klubb, en s&m-klubb och det hände nåt där.


PPPS. Hon har plöjt Simone de Beauvoir, men hon gillade inte vetskapen om att de Beauvoir älskade Sartre, och när hon läste "Kvinnor som slår följe med vargarna" (på franska, ej på originalspråk även om hon velat för det skulle kännas liksom renare, men hennes engelska är usel), ja då chockerade hon sig själv med att börja gråta för hon tänkte på Simone och på allt denna kvinna kunde blivit om inte Sartre vore.


PPPPS. Hon har funderat på att gå i kloster under en kortare period för att tänka över sitt liv, hon fostrades katolskt och kan sin katekes, men det tar ändå emot för hon är rädd för att bryta ihop helt och för att det vore en osnygg syn.


PPPPPS. När hon går hemifrån måste hon alltid ha en halvtimma till godo så att hon hinner hasta tillbaka flera gånger för att kontrollera att ytterdörren verkligen är låst.


PPPPPPS. Hon är 35 år fyllda, och det är klart att hon vill ha man och barn, men egentligen inte, för det är en så främmande värld och den skrämmer henne, men hon tycker inte om tanken på att bryta med konventionerna och hon känner tydligt mammas besvikelse som blivit alltmer uttalad mer åren. Hon kanske skulle kunna gifta sig med Gerard, den 20 år äldre kollegan. Han är trygg och snäll och delar hennes intressen, men han har det där skägget som det fastnar mat i under lunchen och de skrattar lite åt honom och hans excentritet, men även om han inte hade haft det där skägget så vet hon inte hur hon nånsin skulle kunna. För hur gör man?