Morfar.

Min morfar håller på att dö. Mitt kött och blod är visst också hö och skall snart åter jorda varda.

Han har sagt hejdå och sånt, fast inte till mig för jag är inte en sån som han tänker på nu när klockan klämtar för honom. Det är inte det att vi inte tycker om varandra, jag bara känner inte honom särskilt bra. Jag har inte träffat honom mer än några gånger om året typ, och jämt när vi var där så tyckte jag att det var tråkigt och längtade tyst och artigt hem igen.

För det har alltid känts som ett sånt slöseri med tid att vara hos mormor och morfar. Det var inga barn att leka med och inget att göra och jättegamla klockor som tickade högljutt, och så mamma som satt kvar vid bordet efter middagen och pratade länge länge länge och aldrig gjorde signal att vi skulle åka hem fastän jag kände att hon ville det lika mycket som pappa som satt jämte och vred på sig och sade ja och jo och haha med uttråkad vuxenröst.

Och så jag och min syster som satt där i lite finare kläder än vanligt och led. Mamma hade kammat våra tunniga flygiga skithår till två tofsar som satt så tajt att man fick huvudvärk vid tinningarna.

Det var långt att åka också. Vi fick varsin "åksjuketablett" inför trettonmilafärden med vår gistna rostiga Lada som stank av bensinångor inne i kupén, men tabletten hjälpte inte, jag blev jämt varm i ryggen, vilket var min beteckning på att må så jävla illa att man är på gränsen till att kräkas. Det var inte ens riktiga åksjuketabletter vi fick, det var Tic Tac har jag fattat som vuxen.


Ja det var tråkigt hemma hos mormor och morfar.
Huset hade morfar byggt själv, det var litet och fyrkantigt och vitt, och längs ytterväggarna tronade jämna, läskigt perfekta rosenbuskar. Den lilla gräsplätten såg ut som en golfbana, ja, för morfars gröna fingrar var av det tuktande slaget.
Jag kan bara minnas att han blev arg en enda gång och det var när jag och min syster tanklöst strött godispapper efter oss över trädgården. Han tvingade oss att ta rätt på allt, och vi sprang efter de glansiga pappren som flög runt i vinden som fula cp-fjärilar, men fastän vi samlade upp allt sade han till mamma.

Annat jag minns från mormor och morfar är den snickarglada lackblanka furustol med blommig dyna som jag och min syster kallade prinsesstolen.
Jag minns också att morfar alltid hade en bläckpenna i bröstfickan. Att han andades snabbt och lätt som en kanin jämt för att han hade dåliga lungor, och att han var tystlåten, väldigt snäll och lika bortkommen som vi.

Och så minns jag den hink leksaker som han brukade ta ned till oss från en hylla i pannrummet. Det var lite klossar och några pussel. En bok som hette "Agel Gagel och Voffsen Kloffsen" och ett par trasdockor som morfar jämt verkade glad över att jag mindes namnet på. Han brukade också ta hem skräppapper till oss från jobbet så att vi kunde rita på baksidan. Eftersom vi hälsade på så sällan brukade det finnas ganska mycket papper till oss, ofta var det flera kartonger som pappa stånkande fick bära ut till bilen när vi skulle åka hem. Innan vi sade hejdå brukade jag och min syster få en påse Marianne att äta på vägen, och varsin prasslande sedel som mamma och pappa tog hand om.



En gång råkade jag kalla morfar för Carlsson, jag måste ha hört nån han kände säga det, och eftersom morfar tyckte det var roligt och skrattade en massa så fortsatte jag säga det. Mormor säger fortfarande Carlsson om honom i telefon när hon pratar med mig.

Mormor har MS, multipel skleros, sedan typ fyrtio år tillbaka. Det är en sjukdom som gör att musklerna förtvinar, och det gör mycket ont.
Hon har varit supersmal så länge jag kan minnas, hon vägrar inta nåt som innehåller mjölk alltsedan hon som sjuåring fattade att mjölk kommer från kojuver, och på hennes nattygsbord står små bruna burkar med morfin.

Mormor har varit sjukpensionär jättelänge för hennes rygg gick sönder typ på stenåldern, och därför har hon haft mycket tid att läsa många tjocka deckare, lösa supersvåra korsord och lägga 5-miljarder-bitars-pussel. Hon är skitbra på matte också.
Numera ser hon för dåligt för att kunna göra nånting, så hon sitter väl mest där och plågas. Och väntar kanske. Jag känner lite att mormors hjärna aldrig kommit till sin fulla rätt.

Med mormor har jag pratat mer än med morfar, och vi har bråkat också. Om invandring. Och om pappa. Det är lite samma sak för mormor, fast på olika plan, tror jag. Invandrarna är slashasar och det är pappa också, fastän han kommer från Närke och inte från Utlandet. Mormor och morfar är ju lika mycket arbetarklass som han, men jag känner att mormor gärna vill låtsas som att de är lite fina.


Till exempel har mormor samlat på sig stora delar av servisen Blå Måsen. Den har guldkant.
Jämt har hon serverat på den, och när vi var mindre så satt hon på diskret helspänn under hela måltiden för att hon trodde att vi skulle råka slå sönder nåt.

När pappa och mamma hade skilt sig sade mormor att pappa var en skit och att hon ville att vi barn skulle veta att han verkligen inte brydde sig om oss. Min lillasyster började gråta och jag tänkte att fy fan vilken satkärring mormor är, varför säger hon så? Men jag vågade inte säga nåt, för vi känner ju inte mormor och morfar. Och när Tove började gråta ångrade sig sedan mormor och såg så ångestriden ut att jag helt glömde mina fula tankar och bara ville krama henne.

Men vi bråkade den första veckan i juli nu också, när jag var hemma och pratade med henne i telefon. Mamma sade redan på väg från flygplatsen att vi borde hälsa på mormor och morfar, men jag orkade inte, vad fan, jag är hemma nån vecka i halvåret och varenda gång skall man åka till dem och stanna en hel dag fastän vi inte känner varandra. Jag tyckte att det kunde vara den här gången.

För det är ingen större skillnad nu från när jag var barn. Vi sitter och dinglar med benen vid bordet och mormor trugar i oss mat och ännu mer mat, för hela umgänget går ut på att äta, det kanske är en generationsgrej, och sedan sitter jag och min syster och läser Allers och Hemmets Journal tills mamma börjar prata om att dra sig hemåt.


Så jag sade nej. Mamma blev sur. Sedan sade hon efter några dagar att jag ju åtminstone kunde ringa. Så då gjorde jag det.
Mormor svarade och vi kallpratade lite, och sedan sade hon att hon hört att pappas nya unge var bortskämd och jag sade kanske det, men så blir det väl om man är enda barnet och dessutom sladdis. Då sade mormor att ja, jag måste ändå säga att det är märkligt som han betedde sig, och du vet väl att han inte bryr sig om er? Jag svarade kyligt att ja, du, det är mycket som är märkligt och sedan sade mormor att ja, vi vet ju inte allt och jag sade surt att nej, vi gör ju inte det, eller hur? och sedan lade vi på.

Det kändes bra då, att jag stod upp mot henne, men vid tanken på att jag kanske aldrig kommer att träffa henne igen, kanske inte ens kommer prata med henne igen, så känns det som en onödig seger.
För vad spelar det mig för roll att hon vill snacka skit om min pappa för att mamma suttit där en gång i månaden och ömkat och förvridit såsom bara mamma kan? Jag kunde ha gett det till henne. Jag kunde ha låtit det passera, och kanske kunde jag till och med ha sagt att jag tycker om både henne och morfar, för det gör jag faktiskt. Men efteråt är allting försent, som Dagerman säger.

Mormor har haft mycket tid att tänka på döendet och döden. Hon har därför noga inpräntat två saker i mig.

1. Att när hon blir gammal och gaggig vill hon "ha en spruta". Fast det har hon glömt att nämna på sistone.
2. Att när hon dör så vill hon att jag läser en dikt över henne som hon tycker särskilt mycket om.

Hon glömde säga en tredje sak, som jag märkt först nu. Att hon älskar morfar, trots att hon klagat på honom och allt han gör jämt när vi varit där, ja ibland har stämningen blivit så dålig att mamma gjort hemsignalen jättetidigt. Men hon älskar honom, och de senaste gångerna som vi har varit där så har mormor varit, tjaa, i det närmaste kärvänlig mot morfar. Rört vid honom hela tiden. Lyssnat på honom, utan att hätskt säga emot.

För nu håller morfar på att dö och mormor är jätterädd. Hon vill inte leva utan honom.


Och mamma ringde i veckan och snyftade i telefonen för morfar hade fått åka in akut till sjukhuset igen eftersom att han inte kunnat andas. Morfar har KOL, för han är rökare och så jobbade han på bilverkstad förut och där andades han under många år in en massa skit som man inte visste var farligt på den tiden. Och nu är det illa ställt.

Morfar hade legat i sängen på akuten och skrikit i panik över att inte kunna andas, och mamma och mormor hade vakat vid hans sida i sju timmar. Han hade tagit adjö och sedan hade läkarna sövt honom för att det är det mest barmhärtiga.

Jag försökte trösta mamma och innan vi lade på sade jag tafatt till henne att "hälsa" om morfar vaknade igen. Eh. Vad skall hon säga till honom emellan hans dödsplågor? "Lisa säger hej."

Både mormor och morfar kommer nog gå åt rätt snart. Morfar för att han långsamt kvävs till döds av sina allt svagare lungor, och mormor för att hennes muskelsjukdom slutligen kommer göra att hennes hjärta förtvinar.

Så nu läser jag mormors älsklingsdikt över dem båda -

Vårt liv är en saga, en tanke, en dröm
En droppe som rinner i tidens ström
Det skimrar i regnbågefärg en minut
Brister och faller, och drömmen är slut.

Om mormors och morfars liv har varit en saga, en tanke, en dröm? Det har jag faktiskt ingen aning om.