TERRORHOTET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det tog skitlång tid att åka hem från jobbet idag. Man hade nämligen hittat ett "suspekt kolli" i en tunnelbanevagn på min linje.
Suspekt kolli. Det betyder att nån har glömt kvar sin väska.

Polisen blir glad, för gud vad det här är spännande, äntligen får de känna sig myndiga och viktiga i sina illasittande kliande uniformer. Det här är annat än skitiga narkomaner, det! En hel station får de spärra av, och sedan skickar de ned en svindyr liten robot att desarmera det suspekta kolliet.

Roboten har problem, tänker jag mig. Långsamt och ryckigt rör den sig nedför den solkiga, tuggummibemängda trappan, ett steg i taget. I ett kontrollrum sitter en svettig tjock karl och manövrerar, han har glasögon, keps och skägg. Tischan spänner åt om magen på honom och mörka fläckar brer ut sig under armhålorna. Han luktar sådär jobbigt sött som feta gör när de svettas, och tungan sticker koncentrerat ut i ena mungipan, men ingen är otålig eller stressad utom han. Det får ta den tid det tar, resonerar man.

Tre timmar senare är roboten äntligen framme vid målet. Den tar upp väskan med ena klon och backar mödosamt ut ur vagnen, och sedan dröjer det nån minut, för killen som styr den behöver torka svetten ur pannan innan han trycker på knappen och spränger skiten. Distriktets polischef står jämte honom, han gör klartecken, och så. PANG!
Bitar av fuskskinn, pocketboksidor, läppstift, nycklar, sedlar och gamla bussbiljetter regnar över hela perrongen.

Alla inblandade andas ut, på samma gång lättat och besviket. Adrenalinet pumpar fortfarande i ådrorna på dem. Jävlar så nära det var, tänker de, okej, man kanske inte var med och skrev historia men satan så knullsugen man blir. Och visst, just den här gången var det visserligen bara en vanlig väska, men det skulle lika gärna kunna ha varit Bin Ladens hantlangare som smugit dit en bomb som de ämnade spränga vid Porte de Saint-Cloud i Paris utkanter, med säkert 2-3 döda som följd. En vacker dag, en vacker dag.

Fy satan vad jag är trött på det här.
Jag är trött på att få min linsvätska beslagtagen och uthälld på flygplatsen.
Trött på tullpersonalen som får panik för att de hittar ett läppstift i min handväska, varför stoppade jag inte det i den där lilla plastpåsen för vätskor? Men det är ju ett stift och inte en vätska, svarar jag, för jag har inte insett allvaret, och mitt lugn tar de som en intäkt på att jag har gömt en bomb i strumporna så de tvingar av mig stövlarna för att kolla. Jag står där i strumplästen och trampar indraget smält snöslask på marmorgolv medan de klämmer mig på benen och fötterna och kör stövlarna genom röntgenapparaten. Jag vågar inte skratta.

Jag är trött på att en svensk polis tar min nyckelknippa ifrån mig för att det sitter en minireplik av en revolver på den. Hon riktar den mot golvet och PROVSKJUTER. Det händer inget när hon "avfyrar" den, men trots det, och trots att den är pytteliten och dessutom uppenbarligen gjord av plast så tvingar hon mig att gå tillbaka och checka in den, och jag missar nästan mitt plan.

Men mest trött av allt är jag på att fastna på tunnelbanan bara för att nån glömt kvar en väska eller dumpat en McDonalds-påse jämte den överfulla papperskorgen. Jag vet inte vilka det är som larmar om såna där grejer, men om jag visste skulle jag ha gett dem en redig örfil.

Och jag fattar verkligen inte varför man krånglar till saker på det här sättet. Det handlar uppenbarligen inte om att kväva terrordåd i deras linda, för ingredienserna till den enklaste av bomber är ju alltjämt tillåtna på planet, ja både vodkaflaskan och tändaren går igenom utan knussel fastän man kan göra en molotovcocktail av dem på fem sekunder. Och papperskorgarna på tunnelbanan står kvar, hur lätt skulle man inte kunna gömma nåt i dem? Eller under sätena i vagnen.

Ärligt talat, om nån ville ta kål på frannarna så skulle han väl gå genom tunnelbanespärrarna som alla andra och ta linje ett i rusningstrafik. Alldeles just vid Champs-Elysée skulle han sedan spränga ihjäl hela tåget med dess last av hemvändande sill. Det skulle vara så enkelt att göra det, och det finns inte ett skit vi kan göra för att förhindra det.

Jag tycker det känns befriande, detta att vi inte kan göra ett skit, och att det ändå inte tjänar nåt till att vara rädd. Och jag lever tusen gånger hellre i en värld där flygplatsen låter en checka in allt utom regelrätta vapen än i en värld där vi ständigt skall påminnas om Hotet.

Dör jag så dör jag. Men jag har fan inte lust att sitta fast i tunnelbanan i sju svåra år för att nån glömt sin väska, för det är som en masugn därnere i underjorden och det luktar piss.


Jag stirrade på passet i hans vänstra hand, i den högra höll han den påbjudna plastpåsen med de vätskor han ville föra ombord. Den var full av skönhetsprodukter från L'Oréal.
"Jag har hört att England är så vackert om hösten", sa han och log förtroendegivande.
"Välkommen ombord, herrn", sade jag och vinkade förbi honom.