JETEHEMLIGT!!!

2007-11-08T22:46:00.000+01:00

Ny blogg.

Jag tycker det här känns som ett lite olyckligt äktenskap. Typ jag pratar & pratar, försöker kommunicera. Men ni bara sitter där tysta och säger varken bu eller bä. Antar att det är lite mitt fel också.

Nu har jag i alla fall ordnat med en ny blogg. Det är en cv-blogg. Förhoppningen är att Aftonbladet skall ta in mig som krönikör.

För kära lilla krumelur, jag är innerligt trött på att vara stur och på att ödsla bort mitt liv på ett jävla kontorsjobb. Därför gör jag nu ett försök att komma bort från det och ägna mig åt det jag vill göra! Om inget har hänt inom en månad kommer jag tillbaka hit igen och skriver på. Jag älskar ju att skriva, oavsett, så det tänker jag jävlar i min lilla låda inte lägga av med.

Här är länken till den nya bloggen. (Och ja, jag kommer att återanvända grejer jag har skrivit här. Det är en cv-blogg!)

Tips på hur fan man gör för att få läsare emottages också tacksamt, jag kan inget om sånt där.

Puss och pausfågel!

2007-11-06T02:02:00.000+01:00

Jag har lyckliga mellanstadiediskominnen till den här låten.

2007-11-05T21:30:00.000+01:00

Ospirituellt om sprit. (Den här rubriken hade gjort sig bättre på engelska, ja.)

Herregud, jag har så tråkigt.

Tristessen lindar in lägenheten i en grådammig filt. Jag skulle vilja skrika TA BORT DEN! TA BORT DEN! sådär som vi våp gör om det till äventyrs kommer en geting i närheten av oss, och jag skulle vilja ta mig till ett ställe där det är liv och där musiken är på så högt att man inte för en sekund behöver höra sina egna trista, jävligt ordinära tankar. Men jag är för håglös för det till och med. Så jag bara sitter här och tråkigt, det var så jag var tvungen att ta mig en drink fastän jag inte ens har lust.

Jag kanske skulle kunna säga något om sprit förresten? Marcus Birro har redan skrivit väldigt klokt och bra om saken i och för sig, men jag har verkligen INGET att göra så jag kan lika gärna fylla på med mitt eget. Jag har aldrig gjort det förut. Sagt vad jag ärligt anser om alkohol alltså.
För man kan inte prata om de bra sidorna med att vara full utan att känna sig typ som -

Och jajaja, jag vet att det sprit kan vara farligt. Men min känsla är inte drunkningsdöd utan livboj.

För spriten kan ge en ryggrad att äntligen säga sanningen. Den kan få en mänska att inse hur fantastisk hon är, kan få henne att överkomma sig själv och sin blyghet. Den kan sudda ut barriären mellan en själv och livet. Den kan göra en social. Den kan dra fram ens kreativitet. Den kan få en att tänka på annat, må bättre, se hur futtig ens svärta är. Och att få le, att få skratta åt sitt eget öde, det är för mänskan en livsnödvändighet.

För mig ger sprit andrum och får en att se det roliga och fina i kråksången. Den kan göra en lycklig och förvandlar världen till en underbar plats.

Klart att man kan gå för långt i sin jakt efter detta, men jag tycker det är fel att kasta ut barnet med det grumliga badvattnet. Och om jag skulle offrat en arm eller ett ben för varje mänska som någonsin tagit till sig SPOLA SPONKEN, ANNARS DÖR DU, Med vänlig hälsning; Socialstyrelsen så skulle jag fortfarande kunna hjula mig fram som en fyrstjärna. Jag tror det skulle funka bättre med ett STÄLL NED FLASKAN, DU FÅR INTE ROLIGARE AV EN DRINK TILL ÄNDÅ. Faktiskt.

För sanningen är ju att sprit gjort mycket gott för mänskan, men det vågar myndigheterna liksom inte erkänna. Jag antar att det beror på att de inte tror att folk fattar att det kan bli för mycket av det goda. Så istället säger de bara att sprit = skit och det går ju ingen på.
Äsch, vilken tråkig text, jag orkar inte skriva något mer. Hejdå.

May it be a light to you in dark places, when all other lights go out.

2007-11-05T21:10:00.000+01:00

Kusligt.

Är det något jag dåligt tål så är det sådana där korniga små filmklipp men nån liten ljusfläck som kallas flygande tefat (ufo), eller en skugga som sägs föreställa En Död Kvinna Som Dräpte Sina Barn Och Aldrig Fick Ro I Graven (EDKSDSBOAFRIG). Så sjukt dåligt.

Men det här klippet övertygar till och med mig, det gör det faktiskt. Något jävligt skumt är på gång här, helt klart! Kolla noga.

2007-11-05T20:56:00.000+01:00

"Paris Hiltons svenske pojkvän",

löd en rubrik jag skrev för ett tag sedan. Jag tuggade lite på pennan. Fortsatte:

"Alexander Väggo von Zweigerk. Så heter en manlig modell som gjort sig ett namn på att flera gånger ha klämt in sig på samma bild som Paris Hilton.

Det är så sjukt oglamoröst att vara kändis i Sverige ärligt talat. Det närmaste vi kommer stjärnorna i MTV Cribs är tidningen Mama när den handlar om någon gammal schlagervinnare som har råd med både sjösten i badrummet och manikyr, det är så taffligt tafatt. Vi har liksom inget annat att göra med våra kändisar än att slänga in dem i 'Let's Dance' och hoppas att de bryter lårbenshalsen i direktsändning så att det blir lite action.

Därför är det ju jättespännande för oss när någon som Väggö von Zweibergk lämnar fågelbadet och på ostadiga vingar styr kosan ut i världen. Mot Hollywood. Den utländska skvallerpressen tycks konstigt nog inte ens ha märkt att Paris polar med vackra svenska pojke, nej man skulle faktiskt kunna säga att svensk press är nyhetsledande.

Och det är rätt fint att det för en gångs skull är en man som står där och kråmar sig. Han tror att han kommer bli känd för att han har synts med en äkta stjärna. Det är sådant klassiskt brudtänk, det där att det enda man duger till är att stå där och puta med sina glansiga läppar jämte någon lyckad.

Sist jag såg till Markus Schenkenberg var när han satt i bakgrunden på rostningen av Pamela Anderson och Jeff Ross kallade honom stolfyllare. Han hann göra en Va? Jag?!-min med sitt tomma medelålders modellansikte innan programmakarna klippte över till något annat. Sedan var han borta från rampljuset för alltid.

Nu tar Paris Hiltons Svenske Pojkvän över. Han är en sådan som inte låter någonting bekomma sig. Han ringer tidningarna och tipsar anonymt om sin hemkomst. Sedan poserar han för de samlade tre fotograferna på Arlanda med den där inövade låtsasförvånade minen som inte kommer att ge honom en Oscar inom kort. Åh! Ett pressuppbåd! liksom. Men jag ser besvikelsen rycka i ögonvrån på honom när han märker att intresset inte är större. Jag ser hans lystna blick.

Han är hungrigare än såhär, han vill mer.
Han vill göra en barturné i alla svenska byhålor. Han vill vara med i 'Let's Dance'.
Eller så kanske jag bara är en cynisk gammal kvällstidningsläsare."

Jag har haft väldigt roligt åt det här fotot.

2007-11-01T19:20:00.000+01:00

2007-11-01T12:35:00.000+01:00

Hej patriarkat!

Fyra personer ur Fredrik Reinfeldts regering har slutat under det senaste året.

Handelsminister Maria Borelius fick gå sedan det kommit fram att hon skolkat från tevelicensen, anlitat svart arbetskraft och ägnat sig åt shall we say kreativ skatteplanering. Några dagar senare var det dags för kulturminister Cecilia Stegö Chilò att kasta in handduken för tevelicensens skull.
I samma veva blev det skriverier om finansminister Anders Borg, han hade både rökt på och anlitat svart arbetskraft och skitit i tevelicensen. Han klarade sig ändå.

Nyligen sade försvarsminister Mikael Odenberg upp sig i protest mot regeringens försvarspolitik, och natten till idag var det så dags igen. Då avgick statssekreterare Ulrica Schenström. Avslöjandet att hon tagit några glas med en kompis en kväll när hon var jouransvarig för "den strategiska samordningen vid en krissituation" hade blivit för mycket så nu är även hon historia.

Kvinnor kan! Från vänster: Maria Borelius, Cecilia Stegö Chilò och Ulrika Schenström (a k a Fredrik Reinfeldt i peruk).

Fyra personer har alltså slutat. En man som som gick högst frivilligt, och tre kvinnor som körts bort.
Jag ser ljust på tillvaron, även mitt glas är halvfullt. Därför skall jag i alla fall säga något positivt: Kul att se att kvinnor är i majoritet inom åtminstone ett område av politiken!

Här nedan har vi en annan fyrhövdad skara, alla män.
Det är de som avslöjat i Expressen att Ulrica Schenström drack vin när hon var en av de som skulle ha tagit hand om en eventuell nationell kris som visserligen aldrig uppstod men som hon i sådana fall kanske skulle kunna tänkas ha hanterat sämre eftersom hon var lite packad.

Expressen-männen måste vara jävligt nöjda med sig själva nu när de har fått bort den vårdslösa alkohäxan!

Till deras försvar kan väl sägas att jag förstår dem.
Det är ju mycket lättare att vara skjutjärnsjournalistisk när man skriver om kvinnor eftersom de inte har en massa folk som håller dem om ryggen. Ingen försvarar en brud som har gjort bort sig. Ingen ljuger och mörkar för hennes skull.

Inte ens hennes egen kompis, visade det sig i fallet Ulrica Schenström. Vännen Anders Pihlblad tackade för vinet och sällskapet genom att sänka henne i media.
"Hon var klart alkoholpåverkad. Hur många glas Ulrica drack får hon svara på själv. Jag har ingen aning om hur påverkad hon var, för jag hade ingen mätare med mig. Hon var inte redlös, men jävligt glad i hatten", pladdrade han i Expressen. Se där, piece of cake.

När det handlar om män är det mycket svårare att få till skandalskriverier. Hans förtrogna kommer inte att sälja ut honom, och ja, den där rätta lynchstämningen vill liksom inte riktigt infinna sig.

För ni kommer väl ihåg vad som hände när den förra statssekreteraren Lars Danielsson faktiskt stod inför en katastrof i landet som nästan alltid sover?
Han gjorde inte ett skit. Hans försvar gick ut på att när han fick höra talas om tsunamin så ringde han faktiskt hela tre samtal, men det gick dessvärre inte att kolla det ens en gång eftersom bevisen för det tyvärr försvann hela tiden. Det är vad jag kallar att ha schyssta polare!

Lars Danielsson.

Hela historien med tsunamibanden påminde faktiskt mest om ett avsnitt ur boken "The Hitchhiker's Guide To The Galaxy" -

"Men herr Dent, kungörelsen har funnits tillgänglig på det lokala planeringskontoret i nio månader."
"Ja, visst, och ja jag gick raka vägen dit så fort jag hört talas om den, det var igår eftermiddag. Ni har ju inte direkt ansträngt er för att dra uppmärksamheten till den, eller hur? Typ genom att säga nåt till nån eller så."
"Men planerna fanns till allmän beskådan..."
"Till allmän beskådan? Jag var tvungen att gå ned i källaren för att hitta dem."
"Det är där kungörelseavdelningen ligger."
"Med en ficklampa."
"Ah, tjaa, lyset hade nog gått."
"Det hade trappan också. Den var inte där."
"Hursomhelst så hittade du ju kungörelsen till slut, eller hur?"
"Jadå", sade Arthur, "det gjorde jag. Den fanns till allmän beskådan på botten av ett låst arkivskåp inne på en gammal toalett med en skylt på dörren där det stod 'Varning för leoparden'."

(Snabböversättning, vänligen ha överseende med eventuella fel.)

När Lars Danielsson var i hetluften var det ju för att han alldeles uppenbart faktiskt handlat fel under en nationell katastrof, men det tog över ett år att få honom avsatt. När det gäller en kvinna som KANSKE skulle kunna ha gjort fel OM något hade hänt när hon hade ansvaret, ja då tar det knappt två veckor att få bort henne.

Vilken TUR att det råkade finnas en fotograf på plats i buskarna!

Det bästa var att anklagelserna från början gick ut på att hon var oproffsig, ja rentav en "säkerhetsrisk/ som riskerar att ytterligare sänka allmänhetens redan låga förtroende för politiker" eftersom killkompisen hon hängde med jobbar som journalist och alltså har som yrke att bevaka henne. Det var hennes fel att hans objektivitet gentemot henne nu kanske var lite si och så, menade man. Den logiken haltade dock så illa att man riskerade att häxan med det långa röda håret skulle kunna ta sig loss och springa därifrån.
Men våra hjältar på Expressen fann på råd.

"Krogskandalen är på väg att blåsa över när Expressen tar upp frågan om Ulrica Schenström hade jour för rikets säkerhet när hon gick på krogen." Det var rätt fråga.
ÄNTLIGEN brinner häxjäveln!

Är det inte underbart att leva i världens mest jämställda land?

2007-10-30T01:42:00.000+01:00

Expressens förnedringsteve.

Expressen skojar till det med ett psycho fjäderfä som dansar till en låt av Backstreet Boys. Det är inte ens i takt, det är så tragiskt att det här är det bästa den stackars pippifågeln har att komma med. Vi skrattar åt den, inte med den.

Och om du tycker att det bara är ett kul klipp så byt ut papegoja mot färgad människa så får vi se hur kul det är! Nej just det. Den här personen behöver hjälp.

I know why the caged bird sings...

2007-10-23T23:26:00.000+02:00

Om några år har vi robotsex.

Kudos till den där 32.1 procenten! Men vad är det för några som svarat "ja"?

2007-10-23T23:08:00.000+02:00

Boktips?

oskar. säger:
har du några boktips förresten?

Lisa säger:
Jag vet inte... Alltså, jag är småfull och lyssnar på Leila K, men framför allt är jag jobbstressad. Fast jag är inte så djup annars heller.

oskar. säger:
skitsamma

Lisa säger:
Och om jag vore det är det TROTS böckerna jag läser. Sorry.

oskar. säger:
jag läser mest semiskräp som det är ändå

2007-10-23T20:53:00.000+02:00

Det här är bland det bästa jag någonsin sett tror jag.

2007-10-23T19:33:00.000+02:00

2007-10-23T19:14:00.000+02:00

2007-10-21T19:24:00.000+02:00

Jag undrar...

Finns det några inlägg på den här bloggen som ni har tyckt särskilt mycket om? Vilka i sådana fall? Och varför?

Alla måste svara!

2007-10-20T00:27:00.000+02:00

Strawberry Fields Forever.

Du ser ett jordgubbsfält framför dig.
Jag vill att du tar dig tiden att faktiskt inte bara tigerjaktsaktigt skumläsa "du ser ett jordgubbsfält framför dig" utan att också sätta dig in i det.

Du ser ett jordgubbsfält framför dig.
Hur högt är stängslet som omgärdar det?
Hur många jordgubbar tar du?

Nu kommer bonden. Vad säger du till honom?

Svara på frågorna i kommentarsfältet så kommer jag att kunna berätta nåt om dig själv för dig.

2007-10-16T22:47:00.000+02:00

Matlagningsprogram jag skulle vilja se.

En matglad och pladdrig amatörduo som varje vecka får besök av olika proffskockar. Kockens uppdrag är att tänka ut nåt lagom lättlagat och sedan bereda det tillsammans med de färgstarka klåparna. Ingredienserna skall vara billiga och komma från stormarknaden, och recepten får aldrig vara mer avancerade än att maten står på bordet inom trekvart. Ibland misslyckas de och maten blir äcklig, och då kommer kocken med tips. Om såsen skär sig så kan man göra såhär för att rädda den. Fast nu verkar det ju vara försent, hehe.

2007-10-16T21:57:00.000+02:00

Allt om mat.

Äta bör man, annars dör man. Och de allra flesta bryr sig ju faktiskt, de vill ha god mat. De drömmer om en plankstek eller vad man nu ser som lyxigt, ja, saggiga makaroner med falukorv gör oss alla ledsna på nåt sätt.

Därför tycker jag att det är skittråkigt att matlagning har blivit nåt för medveten medelklass, för den där sortens folk som mer får recepten att handla om en exklusiv känsla än om hur fan man gör egentligen. Mänskor som omhuldar kokkonsten bara för att den är ännu ett sätt för dem att göra reklam för sig själva snarare än för att de älskar mat, älskar älskar älskar.

För hur kommer det sig att ingen nånsin kan laga nåt vanligt vettigt? Herregud, om jag hade pengar och en massa kvalitetstid över att gå och botanisera i saluhallarna och klämma sakkunnigt på en massa exotiska råvaror så skulle jag väl knappast behöva deras hjälp, eller?! Matlagning är som nåt slags finkulturens motsvarighet till det där modetyckeriet som Herr Schulman parodierade med sina dagliga Vill HAAAAA, meh ÅÅÅÅH, ge mig!. Det handlar om samma sak i grunden. Bara att matmänskorna är mindre vulgära än så.

Det får mig att tänka på Sarah Silvermans nummer om de där diamanterna som bara kan utvinnas ur svanskotorna på etiopiska spädbarn och det är såååå värt det för diamanten får liksom som den där ljuvliga bebisdoften. Samma språk. Samma återhållet poetiska "passion".

Och matlagningsprogrammen, gud giv mig styrka, alla matlagningsprogram jag sett handlar om nån som står och öser ned ett gäng svindyra ingredienser i en panna eller gryta enligt nåt avancerat, verklighetsfrämmande recept. Och så hastigt och lustigt ett klipp till den färdiga rätten, den ser alltid ut att ha preparerats av hon som var med på Oprah en gång och avslöjade hur hon gjorde när hon skapade hamburgarna som visas på McDonalds-menyn. Målade grillränder och hela köret. Fast mer avancerat.

Jag sär, jag sär, hade det inte handlat om att vara en legitimerad livsnjutare utan om att älska mat, älska älska älska, så hade de pratat om simple, straight forward och local produce etc, hela bunten, och de hade svängt ihop spaghetti och köttfärssås istället för en pasta puttanesca - what did you call me?.

Mmmm... Sugen? Fast du vet ju att du aldrig kommer att komma i närheten av den. Din egen Big Mac kommer att vara torrt bröd och vissen sallad som marinerats i flottet från det brända köttet. Och osten sitter alltid fast i kartongkanten.

2007-10-16T21:51:00.000+02:00

Gammal favorit i repris.

Koks-Tina.

2007-10-15T22:39:00.000+02:00

Pia Haraldsen!

I Expressen står det om en norsk komiker som heter Pia Haraldsen och som jag inte hade hört talas om förut. Hon är i hetluften efter att ha drivit så hårt med en republikansk politiker i USA att den välputsade ytan till slut krackelerade och den stackarn bröt samman helt i en skur av fuck & hot om att slänga ut henne genom fönstret ifall hon inte genast packade sig därifrån. Ganska spektakulärt! Och jävligt roligt, tyckte jag.

Den senaste halvtimmen har jag därför ägnat åt att finkamma YouTube på fler klipp och jag hittade en handfull.
Typ Pia är nedlåtande mot en fransyska som inte förstår hennes usla skolfranska. Pia anklagar en brittisk konstkännare för att inte vara en gentleman eftersom han inte lånar ut sin tröja. Pia gör en tysk minister asförbannad när hon säger att Tyskland är rasistiskt som har valt att marknadsföra sig med hjälp av en gullig isbjörn istället för något vanligt djur som en katt eller en hund. Pia ber en NATO-politiker att jämföra Rudolf Hitler och Saddam Hussein och säga vem av dem som är värst på en skala från ett till tio.

Ja, Pia Haraldsen är lite som en Borat fast brud, och jag tycker verkligen att det här är sjukt bra på så många plan. För det var ju inte som de trodde, de som satt där och gjorde miner och överlägset svarade på frågor och tänkte att guuud vilken bimbo. Det var inte hon som inte fattade nånting, det var de. Och när man lägger en skrattande publik till det så ställs maktförhållandena verkligen på ända.

Här är en av mina favoriter, Pia täcker det franska valet -

2007-10-13T23:58:00.000+02:00

In i dimman!

2007-10-13T03:27:00.000+02:00

Magnus Betnér talar ut om sin förra fru, faderskapet och leksaksspisarna på dotterns dagis.

Magnus Betnér brukar ju säga att han bara ställer upp på de mediegrejer som är relaterade till hans jobb. Därför har han länge tjatat om vilket hyckleri det var av honom att vara med i humorprogrammet "Tack gode gud". Jag antar att det beror på att han hoppas framstå som ärlig ifall han själv tar upp detta enda misstag, att det liksom skall verka som undantaget som bekräftar regeln. Och man kan ju hoppas att det stämmer också.

Barnuppfostran har ju inte så jävla mycket med stå-upp-komik att göra direkt. Så nu väntar jag bara på att Betnér skall säga att han tar avstånd från artikeln där han talar ut om faderskapets baksidor, eller snarare baksidorna med att vara barn till en snubbe som är så jävla bitter över sin förra fru att proppskåpet fullständigt kortslutits.

Kanske han är felciterad och misstolkad, kanske nån sysslolös reporter snott ihop en väv av lögner utifrån tillspetsade skämt från hans senaste show. Kanske är han trots allt inte Pernilla Wahlgren i en skrattspegel.

Jag väntar lite och ser om han själv kommer med invändningar i sin blogg. Annars kommer ett svin i fårakläder att gå till slakt här väldigt snart.

2007-10-13T02:52:00.000+02:00

2007-10-13T01:54:00.000+02:00

Apropå höger och vänster hjärnhalva.

Jag läste förut om en man som ramlade av sin cykel och landade så olyckligt mot trottarkanten att hela vänstra delen av hjärnan blev mos. Skallbenet krossades, blod, blottad hjärnsubstans, han var på väg att dö. Han tappade allt i fallet.

Nu går han om första klass och sitter där och kämpar med ABC och 1+1 varje måndag, fler dagar än så pallar han inte. De andra barnen hjälper honom att få på sig ytterkläderna när det är rast.

Det framgår inte hur pass intakt hans skalle är. Reportern skriver att han inte kan avhålla sig från att prata som till ett barn och rufsa honom i håret. Mamman berättar om hur han kämpar med att lära sig brygga kaffe. Ingen säger nåt om ifall det är tydligt att det bor en frustrerad mänska därinne, en som kan egentligen, eller om medvetandet flydde med hälften av hjärnan. Men jag läser och jag förfasar mig.

Fy satan så vidrigt, tänker jag, vilket öde. Och jag funderar på om man ens kan anses vara samma mänska efter att ha förlorat en så stor del av tankeförmågan. Det är lite som den där textraden i en av Alanis Morrissettes låtar -

That I would be loved
even when I'm not myself.

För det är motsägelsefullt på nåt vis.
Om man är älskad för den man är, ja då borde ju folk också sluta älska en ifall man förvandlas till nåt annat. Och om de fortsätter älska en oavsett så betyder ju det att det aldrig handlade om en själv utan om nåt slags opersonlig kärlekens princip bara.

Jag tänker på det och jag tycker synd om den stackars cykelolyckemannen. Fast sedan inser jag att det kunde ha varit mycket värre.

För tänk om han vridit på huvudet i fallet och landat på andra sidan. Om högra hjärnhalvan varit sabbad istället, så att han varit lika intelligent som vanligt men saknat förmågan att känna nånting längre, som nåt slags klumpigt lobotomerad zombie.

Hur lär man in känslor? "Du älskar glass, så nu blir du glad!"
Hur kan man BLI glad om man inte minns vad den känslan innebär?

Nej, det var ändå lite tur i oturen att han landade som han gjorde. För hans egen skull hoppas jag dessutom att han inte begriper mer än en bondkatt. Friare än så kan han ju ändå aldrig bli.
Och hellre att han är i fas med sig själv än att han fastnat därbakom och inser den fulla vidden av den här katastrofen.

No brain, no pain. Men kanske att svaret är 8?

2007-10-13T01:26:00.000+02:00

Moturs.

Äntligen har jag fått henne att dansa efter min pipa, gud ske pris!
Som den generösa mänska jag är delar jag gärna med mig av mitt framgångsrecept, på det att ni andra också må kunna få henne att byta håll.

Gör såhär -
1. Ta en stadig grogg. Eller vad som nu får dig att slappna av.
2. Bestäm dig för åt vilket håll hon skall snurra.
3. Plocka fram bilden och se det!

Problemet för mig är att det bara funkar så länge jag tänker på det. Så snart jag börjar slötitta snurrar kärringen åt höger igen.

Men jag är mäkta stolt när jag skriver dessa rader. För det här betyder ju att jag inte bara fantiserar och flummar, nej om det behövs skulle jag också kunna ta på mig en allvarlig min och påpeka att kvadraturen av fem biljoner gånger den ekvaminicipara rytelhydrokutitionen faktiskt är 3,1415926536.

Och de punktade instruktionerna i gör-såhär-listan får det att kännas som jag fortfarande är på jobbet.

Med vänliga hälsningar;

Lisa,
kundtjänst.

E pur si muove, sade italienarn, högg huvet av den redan döa hönan.

2007-10-12T22:09:00.000+02:00

Blogg 07/10/12.doc

Jag stör mig jävligt mycket på att Blogspot är ett så sjukt klumpigt verktyg. Det diskriminerar högersint folk som jag, såna som bara flödesskriver rätt in i rutan. För om man gör det och dessutom råkar ha loggats ut från gmail i all tysthet under tiden, ja då far det bloggade åt pipsvängen sedan.

Blogspot tänker då nämligen rakt inte lägga två fingrar emellan när man försöker publicera texten. Nej, istället får man en enkelbiljett till point of no return, dvs inloggningssidan. Och när man så försöker backa för att rädda inlägget får man det försmädliga meddelandet att:

Blogspot är till för den sortens ordentligt folk som skriver sina inlägg i Word och sparar dem innan de knappar in bokstäverna som är till för att sålla bort spamrobotar & dyslektiker, sorten som tänker efter före det att de fyrar av publicera-inlägg-knappen.

Varenda gång jag blir bortmanövrerad tänker jag att Blogspot är idioter och att jag hur som helst borde spara texten innan jag skickar den. Men jag glömmer ju så lätt.

2007-10-11T19:46:00.000+02:00

Doris Lessing!

ÄNTLIGEN en nobelpristagare i litteratur som jag både har hört talas om och läst mycket av med stor behållning!

"That epicist of the female experience, who with skepticism, fire and visionary power has subjected a divided civilisation to scrutiny", motiverade Svenska Akademins ständige sekreterare Horace Engdahl. Vad som menas med det har jag ingen aning om men det gör inget, gud vad det här var bra!

"Oh Christ, I couldn't care less", kommenterade Doris själv. Punkig som alltid!

Fast nog ser hon ut att vara lite tagen av det hela i alla fall, där hon sitter utanför sitt hus och låter nyheten sjunka in.

2007-10-10T22:49:00.000+02:00

Vetenskapens värld.

Åt vilket håll snurrar hon?

Visst fattar jag att hon inte snurrar åt något särskilt håll, det är våra hjärnor som tolkar in en tredimensionell figur i en endimensionell silhuett bara och man kan se lite vad som. Men för mig är det ändå självklart: Hon snurrar åt höger! Och jag kan inte för mitt liv se hur hon skulle kunna snurra åt vänster, fastän jag suttit här och stirrat skitlänge och försökt och försökt.

Detta betyder att jag tänker med höger hjärnhalva och är känslostyrd, fantasifull, slarvig och alla andra flummiga egenskaper man kan tänka sig. Ni som såg henne snurra moturs är således logiska, fantasilösa, ordningssamma och en massa annat trist. Och den som kan se både och utan att anstränga sig alltför mycket är i sin tur både en kreativ fritänkare och ett überintelligent mattesnille, så berättar legenden.

Själv tycker jag att det här låter som något slags sämre horoskop. Och jag är lite besviken på att populärvetenskapen inte kommit på något bättre än det här.

Precis som alla andra religioner värda namnet har vetenskapen ordnat det för sig med en skapelsemyt och en kyrka och ett skäggigt prästerskap som kan en massa och är lite närmare gud än du. Den har försetts med en Bibel for dummies som utkommer med kanske tolv nummer om året, vad vet jag, men det vore ju fint om det var just tolv, var det inte så många lärjungar Jesus hade?

Ja, vetenskapen har svar på det mesta, alltifrån hur en bil egentligen fungerar till varför sebran är ett randigt djur. Men den har inga svar på det som verkligen är viktigt, den ger inte mänskan något att tro på.

Den är helt enkelt vänsterhjärnad, för att använda dess egen terminologi. Den är som en fluga som saknar en vinge och därför bara förmår sno runt runt i cirklar utan att nånsin kunna lyfta. Så folk får hitta på en massa saker, typ att sannolikheten för att just vi skulle finnas till är så liten att det faktiskt är ett mirakel att vi alls existerar. Sedan spårar det ur med ögon som är såna snillrikt utformade redskap att det nästan måste finnas en tanke bakom, och kraschar i ett gytter av intelligent formgivning och gud som har skapat bananen alldeles just för oss mänskors skull.

Intelligent formgivning enligt höger hjärnhalva.

Intelligent formgivning enligt vänster hjärnhalva.

Jag tycker vetenskapen borde skärpa till sig lite. Den är så fyrkantig att den inte ser hur meningslöst det faktiskt är att lägga ned miljoner på forskning som syftar till att en gång för alla kunna slå fast att nyckelpigor börjar brinna om man håller ett förstoringsglas över dem i gassande solsken. Så länge den inte har mer spännande saker än så att komma med är det väl klart att folk börjar leta efter bananer i höstacken.

Jag skulle vilja säga att Einstein var en idiot, det skulle kännas bra och passa in i texten på något vis, men jag fattar inte E = mc2 så jag har ingen aning om ifall han verkligen är nåt att ha eller inte. Skall man tro citaten som tillskrivs honom så såg han i alla fall sin religions begränsningar och det hedrar honom i sådana fall. Fast mest är han väl för MENSA vad Che Guevara är för socialisterna. En schablon på en billig porslinsmugg.

"Fyll mig med mening! (Och kaffe.)"

Ja, Einstein kanske var en sjukt intelligent man. Eller så har vi gjort honom till det. Men oavsett vilket så påstås han åtminstone ha menat att fantasi är viktigare än kunskap, och det har han ju i såna fall alldeles rätt i.

För vad skall man med all denna information till? Och varför skulle vetenskapen vara finare och liksom lite mer värd än andra sätt att relatera till världen? Vad är det för stil att bara tala om vem, vad, var, när och hur men aldrig varför?

Astrologin har åtminstone tolv stjärntecken. Populärvetenskapen har bara två, för den delar in allt i motsatser. Experimentgrupp & kontrollgrupp. Fakta & fiktion. Sant & falskt. Vetenskapen tänker att det alltid finns en absolut sanning, det gäller bara att komma fram till den. Det hade nästan varit lite gulligt om det inte vorit för att den sabbar oss allihop.

Jag tycker att det är korkat att förutsätta att det bara finnas ett enda rätt svar på varje given fråga. Då slutar man se i färg, det finns liksom inte plats för annat än vitt och svart. Och det andra skall givetvis tolereras, men INOM RIMLIGA GRÄNSER, säger vetenskapen sedan den slutat kalla sina motståndare för barbarer och istället tagit begreppet demokrati som gisslan.

Så även om vi verkligen borde slåss för hans rätt att vara Loretta så gör vi det med ett småleende i mungipan, för vi vet ju ändå att det finns en sanning och den sanningen heter Vad Vi Kan Erfara Med Våra Fem Sinnen. De andra har fel, men de har rätt att ha fel.
Hur skall man någonsin kunna argumentera mot en så pösigt självbelåten slutsats?

Svarta fortsätter att vara svarta, kvinnor fortsätter att vara kvinnor, och alla vetenskapliga studier fortsätter utgå från vita, friska män. Den som överhuvudtaget höjer blicken får en klapp på huvudet för tanken är god men det där funkar ju inte i praktiken. Det där andra är inte normen som man utgår från och kan inte kartläggas annat än i förhållande till normen.

Vetenskapen är vår moderna religion men folk är så hjärntvättade att de inte ens fattar att det är en religion. Lagarna har bestämts av nu döda, vita gubbar som hade både pengar och ett eget rum och därför kunde skriva ned tankarna de förvärvat under sina priviligerade liv. För syns skull har man sedan slängt in nån husneger som mysputtrar om förlåtelse, och så några kvinnor som gastar lagom mycket om att arbeit macht frei, systrar!. Åååh, vi är så lurade!

Och så påverkad är jag att jag ryggar när min femåriga lillasyster vill leka med dockor och ha rosa tyllkjol, för det är brudigt på ett dåligt sätt. Vänster hjärnhalva är det enda rätta.
Här, ta lite lego, Alva! Allt annat är för losers.

Ovan gratis livshoroskop. Reality based.

2007-10-09T01:57:00.000+02:00

Veckans krumelur.

"Jag har upptäckt att det verkligen är hemskt när barn slår ihjäl varandra, tydligen händer det inte bara ute i förorten. Vad är det för en brutal värld?"
Insänt av Britta Svensson, planeten Expressen.

Grattis Britta, du får 25 kronor i honorar och ledigt resten av dagen.

2007-10-09T00:07:00.000+02:00

Eller så kan det ha varit såhär.

Att en man på de femtio vaknade en natt och bara visste att han inte längre stod ut. Där var brummande mopeder och skrikande målbrottsröster, och kraset av nåt som gick sönder. Och mannen bara visste.

Han steg upp, tände lampan på nattdukbordet och drog på sig kläderna. Yrvaken, javisst, och rädd och arg. Men starkast var ändå den förtvivlade känslan av att nu fan får det vara nog. Han kände sig märkligt lugn, ända tills han lade handen på ytterdörrens handtag. Då satte skräcken och ilskan klorna i honom igen. Han steg ut på gårdsplanen med bössan i handen. På något sätt hade han ändå drömt om den här stunden.

Ungarna säger att de inte alls var där för att ställa till sattyg. Att de kom för att de ville "prata om det" som hade hänt, att pappan ringt och bjudit dit dem.
Två av dem gick fram till dörren och knackade på, de andra tre väntade i bakgrunden. "Sedan hörde vi plötsligt skott", säger ett av barnen. "Då bara sprang jag."

Det är väl klart att det inte gick till så. Ingen mänska ringer ett tonårsgäng mitt i natten och ber dem att titta förbi för att reda ut ett beklagligt bråk, jag sätter på lite kaffe, det är klart att ni kommer?. Och pojkarna sköts inte på förstutrappen utan på gårdsplanen. Där var ingen som plingat på i all försåtlighet. Inga scoutkakor hittades spridda på verandan.

Mormor, det värker i hjärtat på mig när jag läser om hur du känner inför din lilla pojke som dog, att han var världens goaste och omtänksammaste kille. Flickvännen säger att han var hennes "solstråle". Det är klart att han var det. Men att pussla ihop era små små pusselbitar och det ni vill minnas med det andra han var och som alla andra kommer att minnas honom för, det kommer att ta lika lång tid som att slipa ned världens högsta berg med en silkestråd.

För det fanns en familj som såg världens goaste och omtänksammaste kille som ett monster, och han och hans vänner gjorde deras liv till ett helvete under två års tid. Nu står det om dem överallt.

Man tror att inget skall kunna hända på landsbygden, liksom, där lurar inga faror. Psycho killer, qu'est-ce que c'est, mammorna och papporna kan bara hota med att VÄTTAR kommer och tar barnen om de inte är hemma i tid till middagen. När ungarna blir äldre biter inte det längre, och de är fria att göra vad de vill. Hela det vackra vackra värkande livet är de. Men det vet de inte, för de är upptagna med att lägga mänskors liv i spillror.

Det är klart att man kan skrikskriva att VAR ÄR FÖRÄLDRARNA?. Det gillar folk, för såna här händelser gör dem obekväma, de behöver nån att skylla på. Och det är skitlätt att säga att "hade jag haft en sextonårig son som blivit polisanmäld för att ha trakasserat och hotat en familj hade det blivit utegångsförbud i ett år". Se så lätt det är, jag sade det alldeles precis nyss. Pepprar jag bara soppan med några svordomar så är jag i hamn, alla blir tacksamma och så kan vi slå det hela ur hågen sedan.

Men gudars skymning, vem tror egentligen att NÅN av de inblandade kan ha mått bra? Det måste ha varit tusen och en tragedier som fick den här anrättningen att koka över.

Det sägs om barn att de är så fina och rena och godhjärtade, men det är de ju inte. De är emot krig så länge där finns nån vuxen i närheten som ger dem en maräng varje gång de säger det. Annars är de djur.

Och just de här djuren brukade ringa nattliga samtal hem till en familj som bodde i samma by. De hotade den förståndshandikappade sonen till livet, sade att sådana som han skall utrotas. De lade ut familjens telefonnummer på internet och uppmanade andra att ringa dit och skrika. Brevlådan gjordes sönder så många gånger att föräldrarna till slut gav upp och började eftersända sin post till en annan adress. Han som skall utrotas trackades och knuffades, och en dag prejade pojkarna honom av vägen. Efter den händelsen gick han inte ut själv längre.

Och rovdjuren slog allt tätare lovar runt sitt byte.
De kom till gården om nätterna. Klottrade, stal och förstörde. Vid ett tillfälle åkte de ifatt familjens bil och slet upp förardörren så att pappan höll på att köra i diket. De förföljde mamman inne i byn, cirklade runt henne med sina moppar och gjorde utfall.

När hon kom hem i fredags kväll var de redan där. En pojke kom emot bilen med en planka, men hon lyckades få i backen och körde iväg. Ringde polisen och berättade att det fanns folk med tillhyggen i trädgården, att hennes barn var inne i huset men att hon inte kunde ta sig in till dem.

Även han som skall utrotas ringde polisen. Det beväpnade gänget var då på väg mot huset, de skrek och gapade. Pappan vaknade av oväsendet. Han gick upp, tog på sig kläderna. Steg ut på gårdsplanen med bössan i handen.

När det är slut går han som skall utrotas ut "och tar hand om den skadade pojken, hjälper honom att andas och sitter hos honom i väntan på att ambulansen ska anlända”, står det i en artikel.
Jag undrar vad han såg när han tittade in i de flämtande rådjursögonen. Och vad hände inne i rovdjuret medan han låg där ensam och utlämnad åt den förståndshandikappade pojke som han ägnat två år åt att bryta ned? Stark blev svag och svag blev stark, och jag undrar vad de tänkte, Matthis och Poffe.

Men det kanske inte spelar någon roll. För efteråt är allt försent.

2007-10-08T19:54:00.000+02:00

Många droppar små.

Ja ni har väl hört om den där äldre mannen som sköt ihjäl en pojke och skottskadade en annan nu i helgen?

Jag såg genast framför mig en gammal halvdöv gubbe som gäckats av äppelpallare hela hösten och som nu stod där på gårdsplanen och hytte åt de retsamma glinen med händer darriga av adrenalin och ålder. Och pojkarna, fastfrusna, som tjärnögda rådjur i strålkastarljuset precis innan plåtvidundret sliter upp flanken på dem och de under några pulserande sekunder ser sina liv passera revy, enkla glada liv med gryningsdimmiga ängar, krispiga björklöv och saftiga granskott.

Gubben skrek ERA SATANS TJYVAHUNDAR och så laddade han bössan, och i ögonblicket då det hände tänkte det ena rådjuret på matteläxan som aldrig skulle bli gjord, och han tänkte på fruktsodan som aldrig skulle bli drucken och chipsen som han skulle ha ätit med mamma & pappa där hemma senare ikväll. Han hann tänka att det var konstigt att det slutade såhär, men han hann inte bli så rädd, mest kändes det fel. Fel att han skulle dö här. Sedan fyrade gubben av.

Och sedan tonar "There Is A Light That Never Goes Out" upp och filmen tar slut, publiken reser sig och går hem till sitt, lite sorgsen på det där finstämda sättet som man kan vara när känslan ännu är ung och vacker. Vid skolan skulle man tända ljus och lägga ned rosor, mängder av rosor, den lokala floristen skulle tacka gud för affärerna blomstrar, om man får tillåta sig en ordvits, och det får man. Där är doftljus också, och små kondoleanskort, och när man går i nian är man inte djupare än att man tager vad man haver och det man haver är usel dasspoesi, man skriver med runda barnsliga bokstäver och ersätter prickarna med hjärtan.

Men mer än så får vi inte se, filmmakaren har slutit våra ögon och eftertexterna rullar mot svart bakgrund. Vi borde vara tacksamma för ingen vill ha det som kommer sedan, ingen vill rota i den sörjan. Allt är bättre på behagligt avstånd och man slipper se sorgen mogna till ett smutsigt grått töcken, man slipper se hur smolkig och erbarmerligt ful den är.
Mamman som bara gråter och inte vill prata med någon, hon och hennes svullna ögon och maskaran som är billig och inte vattenfast, pappans bittra fåror runt den ständigt hopknipna munnen, han biter ihop så hårt att han måste skaffa en bettskena att ha om natten.

Deras rödsnutna näsor, den rena röda ångesten som väller upp inom dem när lukten av SIMON har gått ur hans kläder helt och de inte längre kan förnimma den.
Tystnaden. De obarmhärtiga sekunderna och minutrarna och timmarna och dagarna och veckorna som inte tickar sig fram utan snarare hasar förbi i meningslöst, grått klister. Månaderna och åren som inte bara läggs mellan dem och honom utan också mellan dem själva.

För hur skall man kunna se någon i ögonen när denna någon hela tiden påminner en? Hur skall man kunna leva med någon som har hans leende, som har samma sätt att gå i trappen som han och vars steg låter som hans?

Det går inte. Man måste skära av för att orka, men man har inte kraft nog att göra det på det rätta snärtiga sättet, banden mer tänjs och slits av som gammal resår och det gör jävligt ont. I sorgen är man ensam, hur många snälla leenden och välvilligt gratis plockgodis man än får från sin lokala ICA-handlare för att det är synd om en. Det är inte bara på film och blodet är inte ketchup.

Kanske finns det i verkligheten död som inte bara leder till lidande och grått klister. Kanske finns det de som förmår att sopa upp spillrorna av sig själva och typ börja ta hand om stökiga katter eller föreläsa om mobbning ute i skolorna, men vad fan.

Typ det där tänkte jag när jag såg "Pojke sköts ihjäl, ännu en pojke skadad". Fast sedan handlade det ju om något helt annat, något som jag skall berätta om imorgon.

2007-10-07T19:17:00.000+02:00

Det nödvändiga våldet, däremot...

"Kronprinsessan ville närvara och markera mot det onödiga våldet bland unga. Hon anser att det som sker på gatorna är väldigt beklagligt", säger hovets pressassistent, Morgan Gerle, till Aftonbladet.

2007-10-06T23:15:00.000+02:00

Masquerade.

En svensk vän är här på besök. Hon stickar gatukonst!

Till och med jag här borta i Utlandet har hört talas om de där stickningarna, men jag hade inte en aning om att det var hon förrän hon berättade det alldeles nyss och visade sin hemsida.

Jag älskar det här, själva grejen med nåt så typiskt kvinnligt som tar sig ton och bryter igenom gatubilden som en påminnelse om att de befittade faktiskt gör annat än rör-sig-mellan-köket-och-sovrummet.

Och jag hoppas verkligen att det här skall sprida sig som en farsot tills all världens städer är instickade. För ett lojt höhöhö brudar, vart är ni på väg skulle inte vara lika lätt att i all självklarhet slänga iväg från en parkbänk som var iklädd brokiga stickningar med blommor.

Jag vet inte om det är tänkt att vara politiskt men det ÄR politiskt oavsett, och snyggt är det också.

Ät detta, betong-apmän!

2007-10-06T16:02:00.000+02:00

För Sverige i världen.

Jag vet inte hur det är med er, men det är artiklar som den här som gjort att i alla fall jag har bestämt mig. Vi måste allesammans ställa oss bakom Aftonbladet i det här, tills juntan lyssnar!

Stå upp för rättvisan du också! Köp Aftonbladet!

För dig som känner för att göra något personligen så rekommenderar jag dig att göra sju röda tröjor för veckans alla dagar och bära dem med stolthet.

Såhär ser min egen tröja ut, men det är bara ett förslag. Det viktiga är att tröjan är röd och att det står Aftonbladet på den.

2007-10-04T22:51:00.000+02:00

Sagan om dagen då någonting hände på kontoret.

Jag satt på jobbet och tråkade ihjäl mig, fullt sysselsatt med att undvika att översätta de zippade textfilerna som stirrade uppfordrande mot mig från dataskärmen.

Läste igenom dagens mejlutskick, de där som går ut till alla och angår ingen. Vi kommer att köra ett specialerbjudande för alla tyska kunder nästa vecka. Jaha. Jag översatte några rader till. Klickade bort dokumentet.

Smygkollade de svenska nyhetssidorna. Aftonbladet avslöjar: Inget särskilt har hänt sedan i morse! Raderade internethistoriken eftersom de kollar den och det är förbjudet att syssla med annat än jobb. Översatte några texter till.

Skvallrade lite med walesaren, han flyttade ju med företaget när de öppnade i London och har således inte längre nån koll på vad som händer på det franska kontoret. Den brasilianska tjejen skall börja här igen. Vad är värst egentligen - att fortfarande vara kvar efter ett halvår, eller att komma tillbaka?

Gick på toa fastän jag inte var kissnödig, fluffade upp håret framför spegeln. Köpte en cola för 80 cent i kaffemaskinen på vägen tillbaka. Hällde upp colan i en plastmugg. Skickade över alla texter jag översatt hittills till min närmsta chef.

Stirrade på skärmen.
Suckade.

Det var en sån dag, en sån där dag då allt känns lite gråare och tristare än vanligt. Dessutom var jag i bråk med min subbiga chef.

Min subbiga chef är mest ett snipigt streck som sveper igenom kontoret ibland på väg till evighetslånga möten med pulverkaffe i plastmugg och powerpoint-presentationerna som gud glömde. Två tre gånger om dagen kanske klapprar hon förbi mig på mellanhöga klackar, ständigt på väg. Efter sig lämnar hon ett bedövande spår av eau de toalett-som-rengjorts-med-parfymerat-klorin.

Hon är lite som en sån där helgpappa som tycker att han är väldigt flott när han bjuder med sina barn på bio och som sedan genast blir skitirriterad när en av dem måste gå och kissa redan under reklamen, men det kunde du väl ha tänkt på förut??!!!!!!, och han spiller läsk över stolsgrannen när han klumpigt tränger sig förbi på väg ut ur salongen med sitt gråtfärdiga barn i släptåg, och han hatar, det gör han faktiskt, han hatar den jävla KVALITETSTIDEN med ungarna, och han hatar att han hatar, han hatar så det lödgar och fradgar, och till slut ser han inte ens barnen utan det blir som ett stort stirrigt stissigt gapande glapp emellan dem, och när KVALITETSTIDEN är slut och pappa tyvärr måste lämpa av dem hos deras mamma och gå vidare till nästa punkt i filofaxen, ja då är de nervvrak, och det tar hela helgen att lugna ned dem.

Min subbiga chef är som en sån pappa. Och jag är den där ungen som hon fick på köpet fastän hon inte ville, nån äcklig liten kompis till hennes egna barn. Jag hängde med när hon hämtade på dagis och hon försökte finta bort mig genom ett ojdå, jag har visst bara middag till oss tre, bäst du går hem!, och ungen, jag, bräkte att men mamma sade att jag fick äta här. Så nu är hon fast med mig, för sådan är lagen att hon inte bara kan säga åt mig att gå, och jag är fast med henne, för jag är en liten taiwanesisk barnarbetare och jag behöver mat på bordet.

Och kvällen innan hade subbiga chefen betett sig helt åt helvete mot mig, så åt helvete att en annan av cheferna faktiskt kom över och lade en tröstande hand på min axel och sade att själv tycker hon då att jag gör ett utmärkt jobb.
Jag skrev ett mejl till subbiga chefen och sade att jag vet att du inte tycker om mig, men det är inte okej att du talar till mig på det där viset och du är inte rättvis. Hon svarade inte på det men stämningen var idag jävligt spänd. Och jag hade inte lust med något.

Så jag satt på jobbet och tråkade ihjäl mig.

Då hörde jag plötsligt i öronvrån hur nån började skrika. Och jag följde rösten och såg rätt in i en av de tjusiga glasburarna som används som mötesrum. Därinne stod högste chefen och gormade så han var alldeles röd i ansiktet, och mitt emot honom satt en kontorsråtta med armarna i kors och glodde morskt på honom.

Jag känner henne och jag vet att hon inte är sorten som beter sig illa. Hon hade väl bara sagt vad hon tyckte om vad det nu var de diskuterade. Han gjorde utfall mot henne, han såg fan sinnessjuk ut, och jag hörde hur han skrek och han såg ut som om han tänkte klippa till henne. Jag hade blivit skiträdd. Men hon bara satt där och tittade på honom.

Sedan såg jag henne säga nåt, men jag hörde inte vad eftersom hon pratade i normal samtalston och så hörde jag honom:

UT!!! UT!!!! UUUUUUUUUUUUUUUUUT!!!!

Det sista UT:et lät mer som ett desperat primalskri som aldrig ville ta slut och hon reste sig, och ett fjärde UT!!! lösgjorde sig från honom just som hon öppnade dörren, och det skallade genom kontoret i full kraft. Hon stod i dörröppningen.

Gärna, svarade hon i den ekande knäpptystnaden, och så gick hon tillbaka till sin plats för att jobba. Och han slog igen dörren hårdare än jag själv nånsin slagit igen en dörr nån gång, och glasväggarna i hans fina lilla mötesrum skallrade.

Jag såg mig omkring. Alla satt med blickarna fästade på sina datorer i överdriven koncentration, ingen vågade ens titta upp. Och jag tänkte att det är ett så sjukt sjukt sjukt ställe jag jobbar på så det finns inte. Men, tänkte jag genast, det är ju i alla fall kul när något händer.

Och du, om du tycker att det här blogginlägget var för långt och tråkigt så betänk då hur långa och tråkiga mina dagar är. Tänk på de taiwanesiska barnarbetarna! Vi har det värre.

2007-10-04T20:36:00.000+02:00

Prinsessan Märtha Louise.

"När vi är barn har vi ju alla en dröm om att vi blev förväxlade på BB, egentligen är vi prinsessor och snart kommer mor och far och hämtar oss. Min dröm var det motsatta. En dag skulle min helt normala mor och far komma."

Så säger den norska prinsessan Märtha Louise. Nu har hon visserligen inte kvar sin kungliga titel längre, för hon skämde ut kungahuset med en massa prat om änglar & annat och så chockkärade hon ned sig i en skandalförfattare, som det heter på kvällstidningsspråk. Men hon verkar inte ha så mycket emot att bara vara Märtha Louise.

När jag var liten tänkte jag också ibland att jag nog var en prinsessa och att mitt vanliga liv bara var nåt jag drömde medan jag låg och sov inne i en drakgrotta. Det verkar som jag hade fel.
Eller så är det en ovanligt lång dröm bara, det här. Rätt vad det är så vaknar jag kanske, och en kort stund vet jag inte var jag är, men så ruskar jag drömmen av mig och reser mig.

Just det, ja. Drakgrottan. Nu måste jag se till att ta mig ut härifrån innan det hemska odjuret kommer tillbaka.

2007-10-03T22:13:00.000+02:00

Björn Afzelius död.

Redaktörn biktar pinsamheter från sin karriär som journalist -

"Jag var med om att publiceras en riktig kalkonhistoria i Aftonbladet. En svensk tjej hade skrivit en bok där hon påstod sig vara den riktiga Lisa Marie Presley, dotter till Elvis. Enligt svenska Lisa skulle hon ha förts i säkerhet i Europa för att skyddas från scientologerna. Istället hade en snarlik flicka, den vi i dag känner som Lisa Marie Presley, placerats hos Elvis och Priscilla. Rena snurren, men vi gjorde fyra eller sex sidor och löp. Pinsamt. Forgive me, Elvis."

Hahaha, spännande, tänkte jag och kollade in artikeln han länkade till, läste om hon som menade att hon var den riktiga Lisa Marie, ja det var en mycket beklämmande historia.

När jag var klar fick jag syn på nåt i marginalen.

Det klack till i mig. Björn Afzelius, ojdå, tänkte jag bekymrat, vad tråkigt! Han verkade ju vara en jättehärlig artist.

Sedan mindes jag plötsligt. Hela sidan är gammal. Nyheterna är inte nyheter och Björn Afzelius, ja han har varit borta länge.

Jag kommer inte riktigt ihåg den första gången jag tog emot dödsbudet, men antagligen reagerade jag väl som jag gjorde nu. Tyckte att det var tråkigt, liksom. Han som har skrivit så fina sånger, som den där vem i hela världen kan man. Lita på.

2007-10-03T02:56:00.000+02:00

Kram!

Till de som tycker att det skall svida att sitta i fängelse och att fångarna därför inte skall få kramas med sina nära & kära -

2007-10-03T01:32:00.000+02:00

Hur mår du?

Jotack bra. Fina fisken. Alla tiders.

Den visa kvinnan säger:
Så länge man inte tänker alls är det toppen. Och det är ju aldrig det hemska som händer som är problemet, utan att man föreställer sig att det aldrig kommer att ta slut. Att man är säker på att det alltid kommer att kännas just såhär. Om man trodde att det bara skulle vara ett ögonblick så vore det ju skitsamma, som en ond tand, som en Jesus på korset som vet att nu gör det ont men gud finns och jag kommer tillbringa resten av min tid på ett fluffigt moln, och vi kommer att ses igen.

Linnea säger:
ja va vis du är

Den visa kvinnan säger:
Jag sär, jag sär, mänskans största olycka är att hon uppfann tiden.

Men nu är vodkan slut. Den visa kvinnan måste gå och sova.
Och kanske är det ett dåligt tecken ifall man känner att sömnen är paradiset och att den vakna tiden, det som är ens liv, är den där mardrömmen där man springer och springer och det känns som sirap & lera & kvicksand & klister, man kommer ingenstans.

I hope the Jews did kill Christ. I'd do it again, I'd fucking do it again, in a second. I swear, if I ever hear his Birkenstocks clacking this way...

2007-10-03T01:19:00.000+02:00

Vemod.

Svenskan har en handfull ord som inte finns på några andra språk. Typ smörgåsbord. Lagom. Ombudsman. Och så vemod.

Jag har gillat vemod sedan det drabbade mig för första gången. Då var jag fyra bast och läste Astrid Lindgrens bok "Draken med de röda ögonen". Den handlar om en liten ful och grinig drake som kommer från ingenstans och äter ljusstumpar och aldrig känner sig riktigt hemma. Långa stunder står den och tittar upp mot skyarna och längtar nånstans fast den vet inte var.
Det var jävligt vemodigt.

Jag har försökt förklara vemod för folk i Utlandet.
Det är som melankoli plus längtan ungefär, säger jag.
Jaha, säger de och jag märker att de inte alls fattar vad jag menar.

Men vemod, vad det är fint. Jag tänker lite på det nu när jag sitter och kedjelyssnar på den vemodigaste låt jag vet. "May It Be" av Enya. Den är så vacker.
Ja jag är ganska brudig på det sättet, jag gillar stämningsfullt visksjungna aaaah, ooooh och jag gillar gaeliska strofer som kläms in här och där. Mornie utúlië, mornie alantië.

"May It Be" var den låt som spelades i slutet av den sista "Sagan om ringen"-filmen, och den passade verkligen stämningen. Melankolin som infann sig i lugnet efter stormen, längtan efter något som inte längre fanns. Frodos sorgsna ögon och hans små håriga tassar som för sista gången beträdde den hobiska myllan. Det var vemodigt.

Men jag kan inte förklara det för folk jag känner. Och när jag spelar låten för en som är mig väldigt kär så går det ändå inte fram.
"This song makes me sad", säger han.
"No! It's vemod!", säger jag.

Men han har inte nåt ord för det och han fattar inte mitt. Så för honom är den ändå bara sad.

TEST! Vad är kvinnan på bilden?
1. Vemodig.
2. Sad.
3. Inte på riktigt, så vad spelar det för roll?

2007-10-02T23:03:00.000+02:00

Langoljärerna.

Marcus Birro skriver om fattigt folk. Han skriver om hur det är att alltid längta efter det lyxiga fina, och om att sky de som den man har varit blev.

"Jobbare i blåställ med bananflugors intellekt som flipprar bort tiden framför teven. Jag slogs för dem ett tag och vad fan gav det mig? Skitiga kalsonger i ansiktet gav det mig! De vill vara där de är. De vill ingenstans. De koketterar med sin obegåvning på ett häpnadsväckande sätt. Förut fanns en bildningshunger hos arbetarna. Förr fanns Ivar-Lo, Moa Martinsson och studiecirklar. Vad finns nu? Invandrarhat och billigaste fyllan,Idol på teven och allt annat som dödar långsamt."

Jag kan känna igen det där. Men som en vis kvinna svarade honom -

"Invandrarhatet och billiga fyllan och tevetittandet är dit drömmar går för att dö när man förlorat hoppet om att nånsin kunna göra nåt på riktigt. Det är inte dumhet, det är att ge upp.

Det kanske är därför du retar dig så jävligt på vanligt folk så ofta? För att du fattar att det är där du skulle hamna om du själv tappade gnistan, just där och inte i ett berg av ostron, kaviar och champagne i smalblåsta glas på finaste hotellet i ett land med 364 soldagar.

Inte tror jag att gårdagens fattiga skulle ha varit mer intresserade av att lära sig saker, av att åstadkomma nåt. Jag tror de hade fullt upp med att hålla huvudet ovanför vattenytan som alla andra. Vi är bara mänskor.

Och vem vet. Om hundra år kanske 'Idol 2007' är höljt i romantiskt skimmer, det också."

Det ligger nåt i det.

Dessutom är det ju inte bara fattigmän som leker silverhannar, nej jag kan tvärtom tycka att det faktiskt stinker värre av aphus om de riktigt rika. Kanske för att de är vana vid att få ta plats, att de vet sitt värde i ordets alla bemärkelser. Att de har den där självklara förvissningen om att varje liten elektrisk impuls som flyger genom deras hjärna är viktig, att folk kommer att lyssna, och att de har all rätt i världen att breda ut om inte sina vida vingar så i alla fall sina feta lår som draperats i nåt skräddarsytt dyrt.

Och vänstern borde vakna & känna lukten av kaffet, den borde leva nu istället för i det förgångna, borde inte gråtmilt tänka att fan, proletärerna!. För det är värnandet om de svaga som är grejen, inte arbetarna i sig, och just nu när vi skriver 2007 så är inte fabriken eller gruvan fienden. Det är inte industrin och dess anställda som är som vindarna, som vågorna, som fåglarna, som blommorna på marken. Och jag är hur som helst trött på romantik.

Romantik är när folk älskar med varandra i suddigt mörker och har smink på sig till och med när de sover. Det är inte på riktigt. Om man får se den osminkade, nakna sanningen kallas det porr.
Politik måste vara på riktigt, den måste vara porr. Den måste handla om det som ÄR, nu.

NU är telefonförsäljaren Bettan & hennes gula Blend, NU är arbetslösa Ahmed i Akalla. NU är alla de där bräckliga träden som vänstern inte ser för att den romantiskt susande skogen är i vägen. Vänstern bara ååååh, where have all the flowers gone? Här finns bara hundkex.

För underklass är underklass, hur man än vrider och vänder sig. Inte ens vänstern vill ta i den.

Et cetera, et cetera.

Ja, detta om detta. Och på toppen av det allt annat som skulle kunna sägas om saken ifall man inte var tvungen att döda sina älsklingar för att förbli begriplig. Ständigt dessa mord på ord.

Nu såg jag förresten just att Birro svarat den visa kvinnan: "Tack för ett grymt bra inlägg, Naturligtvis har du helt rätt".

Visst har jag det!

Langoljär. En snabbfotad demon som äter de lata och meningslösa levande. Var tidigt ute med att bära rött i solidaritet med Burmas folk.

2007-10-01T21:39:00.000+02:00

Apropå medkänsla...

I artikeln om fängelseinternerna som inte får kramas står det för övrigt att alla fångarna bär rött, dagen till ära.
"Vi stödjer munkarnas kamp i Burma", säger Tony Olsson, och well, jag vet inte om jag tycker att det får dem att framstå som särskilt snälla och behjärtansvärda. Snarare tycker jag att det är komiskt. Lite i stil med -

"Det känns bra att göra något", säger Lina Landström, vars insats består av att klä sig i rött och kränga särskilda "munkbakelser" till den som känner för att sätta ned foten riktigt ordentligt i den här frågan.

Det är verkligen en imponerande insats, och jag är säker på att munkarna blir skitglada och tacksamma. Inte över pengarna för bakverken, för dem tänker sockerbagarna tydligen behålla själva, men över omtanken.

Inte konstigt att Aftonbladets röda solidaritetstischor gick åt som smör i solsken. Vem vill väl inte vara en mänska som står upp för saker, som gör det rätta? (Och får en gratis tröja.)

Grejen är ju bara att solidariteten folk visar inte gör nån som helst skillnad förutom att de själva känner sig duktiga. Det är typ som om man skulle ha tänt ett symboliskt ljus under andra världs istället för att ta fajten med Hitler.
Jag blir jävligt förbannad på riktigt av sån där hycklande skit, det påminner nästan lite om de här meningslösa dumheterna.

Hitler var tidigt ute med att bära rött i solidaritet med Burmas folk.

2007-10-01T20:45:00.000+02:00

Rätten att få kramas.

Tony Olsson heter en man som har mycket på sitt samvete.

1990. Dömd till skyddstillsyn. Stöld. Grov stöld. Försök till grov stöld. Förberedelse till grov stöld. Tillgrepp av fortskaffningsmedel. Försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel. Vårdslöshet i trafik. Olovlig körning. Obehörigt avvikande från trafikolycksplatsen.

1991. Dömd till ett års fängelse. Snatteri, rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel, olovlig körning.

1992. Dömd till två år och fyra månaders fängelse. Stöld, försök till stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel, skadegörelse, olovlig körning.

1993. Dömd till ett år och sex månaders fängelse. Olaga hot. Stöld. Tillgrepp av fortskaffningsmedel. Skadegörelse. Grov skadegörelse. Urkundsförfalskning. Olovlig körning.

1994. Dömd till fyra månaders fängelse. Tillgrepp av fortskaffningsmedel. Olovlig körning.

1995. Dömd till fyra års fängelse. Förberedelse till mord. Stämpling till mord. Tillgrepp av fortskaffningsmedel. Olaga vapeninnehav.

2000. Dömd till livstids fängelse. Mord. Försök till Mord. Grovt rån.

Ja när man läser det där så utkristalliserar sig en bild av en samvetslös ärkeskurk som inte är särskilt klyftig och som gillar att köra bil och ha mycket pengar, som vill ha pengar så mycket att han skiter i hur han skaffar sig dem.

Tony Olsson är ett riktigt lågliv, det är jag den första att skriva under på. Men jag fattar ändå inte varför folk inte vill att han och alla andra fångar skall få krama sina anhöriga.
Vem blir gladare av att de förvägras detta?

Månne kan man bli för fet för ett fuck om man inte ser upp. Men jag tycker faktiskt inte att man kan förverka rätten till kramar. Om man menar det så är man i mina ögon en ungefär lika god och fin mänska som Tony Olsson själv faktiskt.

Artikel här.

2007-10-01T20:03:00.000+02:00

Ned med ståkissarna!

Jag bodde ju i Skottland ett tag, på ett vandrarhem som heter Edinburgh Backpackers. Det var ett väldigt speciellt ställe, många stannade länge och det kändes nästan som att bo med en stor och ganska tajt familj.

Hade man inget att göra så fanns det alltid nån som var sugen på att spela lite kort och dricka sån där stark billig cider som luktar disktrasa, Frosty Jack's. Eller så kunde man gå ned i källaren och dra ett parti biljard och snacka skit med dreadssnubbarna som jämt satt där och rökte på. På söndagarna lagade vi stor middag och åt ihop allesammans. Såna grejer.
En kille från Indien hade bott där i åtta år.

Om man ville kunde man jobba lite på vandrarhemmet mot sänkt hyra. Jag satt i receptionen några gånger, och under ett par veckor städade jag toaletterna. Att städa toaletterna var sjukt äckligt, för det verkade som en del av karlarna där hade svårt att pissa normalt. Det var uppfällda ringar och nedpissade golv, ja rent vidrigt ibland.
Nån hade satt upp en sån där "Din mamma jobbar inte här..."-lapp i köket och efter att ha lessnat riktigt under ett städpass satte jag därför upp en "Din pappa jobbar inte här..."-lapp på toan.

Jag tänkte att det inte var så värst farligt, inte som en tvättstugelapp liksom, men att drumlarna kanske skulle se det och skämmas lite och tänka sig för hädanefter.
Ack vad jag hade fel. De blev skitsura, allihopa, och förklarade att det var deras gudagivna rätt att pissa stående. Men om gud hade velat att de stod upp när de kastade vatten så hade han väl gjort så att de kunde pricka?!

Det är visst inte bara all världens städerskor som har problem med pisspellarna. Nej för idag så läste jag i tidningen om en ambitiös man som efter en på alla vis blöt fest hemmavid byggde en liten avsats framför toan som gör det bekvämare även för ståkissarna att faktiskt sätta sig ned. Han har också limmat fast ringen så att den inte går att fälla upp.

"Om det börjar kissas utanför igen så kan det bli att jag bygger fler hinder", säger han beslutsamt i artikeln. Ja, det är rätt, på dem bara! Själv är jag inte främmande för strömförande golv.

Finn ett fel.

2007-09-29T00:41:00.000+02:00

Bekymmer.

Det jag tycker om med att vara full är att man inte tänker så jävla mycket. Jag petar problemen i sidan lite sådär busigt och säger who are you trying to get crazy with, ese? Don't you know I'm loco? Och så fnissar jag.

Jag har sorger och ont om sekiner, men nu när jag skriver det här är jag fortfarande full och då känns det som att det inte spelar nån roll. Som att alla mina bekymmer trots allt är sådär vad-gör-det-om-100-år-när-allting-kommer-kring. Men det är väl aids också antar jag.

Och jag misslyckas tyvärr med att behålla den där obrydda känslan.

Istället bekymrar jag mig varje dag mer eller mindre över att

1. mitt nuvarande jobb är det värsta jävla jobb jag nånsin haft.
Det är monotont och dåligt betalt, och vi anställda behandlas som styvbarn slash maskiner. Typ nån spiller kaffe på mattan i köket, då skickar chefen ett otrevligt mejl till alla och säger att kostnaden för kemtvätten kommer att dras från vår bonus. Alltså, vi snackar om ett företag som omsätter sex, sju miljoner euro i månaden, de har råd att tvätta mattan.

Det går inte att göra nåt bra av det, för där finns som ett litet osynligt glastak som jag jämt slår skallen i under mina envetna försök att skapa nåt slags mening i meningslösheten.

Det enda som räknas är vilka diplom och papper man har, och fastän det skall föreställa ett UNGT och FRÄSCHT företag och man lite sensationellt inte bara får utan snudd på måste dua cheferna så blir de bara förolämpade om man säger att jo jag kom på en sak och kommer med nåt slags förslag. Jag skall inte tänka på sånt, jag skall göra som jag blir tillsagd bara, säger de.
Och saken görs inte bättre av att

2. jag har så jävla mycket att göra just nu.
Det är tusen och åter tusen översättningar som måste göras om, och de är fortfarande skitsura över att jag inte ville flytta till Stockholm och starta upp den svenska kundtjänsten där. Faktiskt så försökte de sparka mig samma dag som de skrev kontrakt med den som sedan började i Stockholm. Men det var ju lagvidrigt och när de förstod att jag förstod att det var lagvidrigt så gav de upp det. Istället försöker de nu jävlas med mig så mycket att jag själv skall säga upp mig vad det lider.

Fast inte just nu. För nu måste jag översätta om en hel jävla massa grejer som de från början lagt ut på nån som utgett sig för att kunna både franska och svenska. Uppenbarligen spelade den personen dem ett spratt. Texterna jag fått skickade till mig ser ut att vara skrivna av typ Borats och Babelfishs kärleksbarn.

Mitt jobb är som att simma i sirap. Och det är dessutom så att...

3. en på jobbet stöter skitmycket på mig.
Det är det många som har gjort, kanske för att tristessen är så svår att folk är villiga att inbilla sig lite vad som helst bara de möter någon annans blick över kaffemaskinen en regnig dag i september. Vad vet jag.

Men jag vill inte vara elak och det är jävligt svårt att sätta ned foten eftersom det blir så dålig stämning. Istället är jag snäll och undvikande, men de jag råkar ut för är som blinda noshörningar under parningssäsong så fina vinkar är bortkastade. Och jag vet att jag kommer bli tvungen att säga ifrån på skarpen den här gången också, och jag bävar för det.

Men jag har värre bekymmer. För

4. jag vet inte vad jag vill göra av mitt liv.
Jag vet bara att ett vanligt kontorsjobb tar kål på mig. Men jag har ingen överjordisk talang, och det jag skulle halvtänka mig att göra skulle ändå kräva många års tungt arbete innan det bar frukt och bokstavlig lön. Det enda jag säkert vet är att jag vill göra nåt kreativt. Hahaha.
Nu vill jag att mitt öde skall ge mig en örfil, men inget händer. I talk to god but the sky is empty, typ så. Jag vet inte ens med vem jag vill vara och i vilket land jag vill bo.

Och

5. tiden rinner ifrån mig.
Jag ser allt sämre, jag kan knappt läsa när jag tagit av mig linserna. Jag verkar ha kronisk urinvägsinfektion. Jag har haft en blåsa inuti munnen i flera månader nu. Knäet gör ont sedan jag ramlade och gjorde mig illa för nåt år sedan, och jag har fortfarande kvar delar av det sjukt stora blåmärke som jag ådrog mig när jag föll nedför en trappa på fyllan i våras. Jag har lönnfettat till mig.
Tidigare ikväll upptäckte jag dessutom mina första rynkor i en ovanligt obarmhärtig spegel, men de första rynkorna var självklart inte några charmiga kråksparkar i ögonvrårna utan satt på näsan!!!.

Så sjukt.

Ja nu har jag bara skrivit av mig lite, som jag brukade göra när jag förde hederlig gammal dagbok en gång i tiden. Jag kanske tar bort det här imorgon.

Trea från vänster: Ett HALVTOMT glas. Ett som fylls med billigt vin och som diskas i maskin. (Spontant rim.)

Glaset hoppas på att nån skall se hur det glimmar och kanske hälla upp en finare årgång i det, inte nån sur billig husets. Men det händer inte. Alltmer gammalt och slitet blir glaset. Det är av typen som på sitt yttersta lite chockat kommer utbrista att ALLA DAGAR SOM KOM OCH GICK, INTE VISSTE JAG ATT DET VAR LIVET! VARFÖR SADE INGEN NÅT?!!

2007-09-28T00:39:00.000+02:00

Inatt jag drömde...

Inatt drömde jag att påven gjorde reklam för en anti-rynk-kräm. Den drömmen lär ha varit Angelina Jolies fel.

Jag drömde även att jag var psykolog och hette Kishta. Att jag skulle försöka prata lite med en sextonårig pojk som mördat sin tvillingbror genom att hugga av honom händerna så han förblödde. Han hade huggit av sig själv ena handen också direkt efter mordet, i nåt slags försök att få det att se ut som om någon annan anfallit dem båda. Så nu var han enhandad och tjurig och därtill jävligt osamarbetsvillig. Han ville inte kommunicera! Dessutom gjorde han närmanden, det tyckte jag inte om.

Jag träffade den döde brodern också, ja det här var ju en dröm så då kan allt hända, och jag sade till honom att kunde han inte tänka sig att prata med sin bror, kanske förlåta honom?
NEJ!, sade den döde ilsket.

Jag kom verkligen ingenstans med de där ungarna.

2007-09-27T00:00:00.000+02:00

Det är bara på't igen!

Nåt som får mig att känna mig märkligt upplyft är en programledare som kaskadspyr i direktsändning och sedan inte kryper ut ur studion i skam utan istället kommer tillbaka in i bild och visserligen serverar en skitdålig ursäkt, för det kanske inte gör saken bättre att dessutom säga till tittarna att man har mens och därför känner sig risig, men ändå. Ändå.

Ja, den här kvinnan får mig på gott humör!

"NEEEJ, det var inte 'tölp'! Men det är bara på't igen!!!".
Man kan ju verkligen snacka om att hon lever som hon lär. Så jävla underbar, jag ler bara jag ser henne.

2007-09-26T23:15:00.000+02:00

Ringar på vattnet.

Jag vet inte om det är jag som har nåt slags gammeldags tankar om att folk skall veta hut och bliva vid sin läst eller nåt. Men när jag läser om att den brittiska regeringen har tagit initiativ till samtal om "global diplomati" med den fiskkäftade skådespelerskan Angelina Jolie så tänker jag bara:

Hahaha, HERREGUD!

Det låter som ett skämt för mig, som öppningsscenen i en parodi på hela vårt samhälle, men det är det inte. För det står ju i tidningen så då är det sant.

Fast är det ärligt talat ändå inte rätt sexigt med världssamveten som har skitmånga strängar på sin lyra och tusen bollar i luften, såna som flaxar jorden runt som dårar för att hinna synliggöra (och synas i....) så många nobla sammanhang som möjligt?

Typ här har vi Angelina Jolie, iförd en ljuvlig skapelse av Oscar de la Renta, hon verkar vara i toppform och vinkar glatt åt fotograferna som samlats vid röda mattan på galan för The Glamourous & Rich Donation Foundation Against Starvation, Segregation And Child Molestation.

Did you come here to play Jesus to the lepers in your head?

2007-09-26T22:28:00.000+02:00

Kvinnan som kunde tala med internettroll. (Eller nåja.)

Murvel: du vet ju osso varför estonia sjönk berätta lite om de vet jag

Jag: Mm... Estonia var en båt, precis som Titanic. COINCIDENCE?! Jag har också läst konspirationssajter.

Murvel: näe berätta nu om försvarets trnsporter som gjorde att luckan flöt loss o regeringen valde at avgå i stället för att beråtta vad som hände

Jag: Det är väl inte regeringens fel ifall inte estniska redare kan fixa bakluckor som håller i såna fall.

Murvel: e e regeringens fel om man tillåter försvaret att transportera felaktiga robot 70 missiler på en passagerar färja

Jag: "Felaktiga"? De använder väl sina egna båtar, varför i helvete skulle de lassa in missiler på en passagerarfärjas bildäck, bland en massa civila barnfamiljer? Och tror du inte att nån som var på plats hade sagt nåt om det efteråt i såna fall? Nej just det, alla dog. HOW CONVENIENT! Det var säkert planerat av regeringen: Frakta hem trasiga missiler på en vanlig färja och sedan sänka skeppet så att vittnena försvinner. För det var väl på tillbakaresan som skeppet förliste, dvs på väg från Estland till Sverige?

Murvel: de va inte planerat av regeringen de va en olyckshändelse att dom small av men att samtliga va felajtiga och skulle återkallas e de inget tvibel om det har jag svart på vitt i ett brev från dåvarande försvarsminister leni Björklund

Jag: Yeah right. Hur kommer det sig då att du inte har gjort nåt av det sprängstoffet? Vet du vad, du kan inbilla dig själv att du är en grävande murvel om du vill, men du kan ju inte ens stava. Osar rättshaveristiskt internettroll om dig!

Murvel: estland hade köpt rbs 70 systemet men missilerna hade fel på säkerhets spårr och fraktades i vita volvon på bil däck

Jag: Aha, och det här bekänner Leni Björklund för dig skriftligen? Och du sitter där och trycker på bevisen... Du kanske skulle kontakta Jutta Rabe.

Murvel: tillbaka till sverige för justering vill du veta mer

Jag: Ja, det jag skulle vilja veta är: 1) Varför skulle den svenska regeringen försöka sälja missiler till Estland? 2) Varför fraktades de med en vanlig passagerarfärja? 3) Hur kommer det sig att Leni Björklund väljer att bekänna allt för just dig, skriftligen dessutom? 4) Vem var det som tvingade folk att avgå? 5) Varför sitter du och skryter om din kännedom på en liten irc-chatt istället för att sälja storyn?

Murvel: lemi björklund har bara skrivit till mej att det va fel på säkerhets spårrarna frakterna har jag luskat ut om själv

Murvel: 1.Sverige o Bofors har sålt Robot 70 system till Estland. Varför man använde passagerar färja för retur e för mig oklart ? Leni Björklund skrev till mig för att jag är utbildad inom försvaret på just robot 70..

Jag: Vet du vad som inte håller i den här historien? Bogvisiret och din teori.

Murvel: Jag skryter inte o behver inte pengar för nån story jag vill att ni begrundar fakta

Ja, det är ett mörker.

Fast han får mig att tänka på nåt jag läste en gång, nåt som faktiskt är så bra att jag nog skulle ha det som motto om jag var typen som har ett motto -

"Be wrong. We spend a lot of time striving for the 'right' answers, the right beliefs, doing it right. Doing it right = confidence = success. Booo-riiiing! Be wrong!"

2007-09-22T02:54:00.000+02:00

Bråk.

Trollet tyckte att det där var jävligt bra gjort.
En fransos som vägrade bli intervjuad på engelska eftersom man trots allt befann sig på fransk mark, och kunde inte journalisterna snacka franska så adjöss med dem, merci.

Vad jag egentligen ville säga till det jublande trollet var att poängen med att prata överhuvudtaget ju är att man vill göra sig förstådd, och att man vill förstå andra. Att det därför är korkat bortom alla gränser när nån faktiskt KAN kommunicera men ändå väljer att gå därifrån bara för att den som vill prata med honom inte talar "rätt" språk.
Det var vad jag ville säga.

Men jag är rätt full och fann inte riktigt orden, och det slutade därför med att jag istället kallade hela det franska folket för "pretentiösa mini-amerikaner".

Nu vägrar trollet låtsas om att jag alls finns till.

2007-09-21T20:21:00.000+02:00

Back From Iraq.

Det var en som skickade mig en länk till bilden ovan. Den föreställer tydligen en kvinnlig soldat som just kommit hem från Irak och som för första gången på sju månader får krama sin lilla dotter. Det står att fotot är really moving.

Det tycker inte jag. När jag såg bilden tänkte jag mest på alla de som aldrig mer kommer att få hålla om sin älskade mamma, pappa, dotter eller son på grund av kanske just den här kvinnan.

2007-09-20T23:42:00.000+02:00

Kyrkbröllop.

Svenska Kyrkan vill inte att brudarnas fäder för dem till altaret, och man har nu därför bett prästerna att säga ifrån om det i fortsättningen. Så står det i Expressen idag.

Om det tycker läsarna inte.

Ifall Expressens läsare hade haft annat än sågspån och Hollywood-filmer i huvudet så hade de vetat att det där med pappor som överlämnar sina döttrar till deras blivande makar knappast är kutym inom den svenska kyrkan.

Och precis som kyrkoherde Yvonne Hallin säger så är ju det som läsarna betecknar som en "trevlig tradition" en symbolhandling för att kvinnan är mannens ägodel. Hon tillhör sin far, och sedan ger han bort henne till brudgummen.
Förståeligt nog tycker Svenska Kyrkan därför inte att det finns nåt skäl att införa den seden hos oss i modern tid.

Och Yvonne Halldin, ja hon går ännu längre.
"Det har alltid varit kyrkans uppgift att försöka motverka förtryck", säger hon, och hm, well, vad skall man svara på det? Hihihihi, kanske.

Tydligen har dagens kristna inte bara glömt vad kyrkans uppgift är. De verkar också ha glömt vad äktenskapet instiftades för.

Det är inte "en institution som syftar till reproduktion", som bög- och flathataren Alf Svensson med flera ville ha det till i ett debattinlägg i DN tidigare i somras. Inte heller är äktenskapet till för att bekräfta sin kärlek inför Gud bla bla bla. Det är inte ens en kristen uppfinning.
Nej, ursprungligen gifte folk sig ju för att knyta samman släkter och utöka ägorna.

Numera är det inte så. Istället är ju bröllopet nåt slags prinsessdröm, allt skall vara perfekt och bruden måste stråla, det här är hennes dag, och det är spa och håruppsättning och manikyr och proffssminkning och skitdyr klänning, och den stackars brudgummen hamnar helt i skymundan där han står och diskret försöker torka av handsvetten på sin trista kostym. Det skall vara påkostat utav bara helvete, ja det blir så dyrt att gästerna själva ofta måste betala för att få vara med och fira, och det man firar är ett halvhöftat löfte om att taga någon till sin make eller maka, att älska så länge man har lust.

Kolla bara här, liksom, det är så att man blir alldeles matt. Jag tycker att det är lite sorgligt.
Kanske inte lika sorgligt som tanken på att fösas ihop med nån bara för att släkten tycker att det vore praktiskt, men nästan. För det är ju inte kärlek det handlar om, utan nåt annat.

2007-09-19T23:49:00.000+02:00

Folk.

"Danska Mark Hedberg, 19, ville gå in på klubben Golden Days i Göteborg.Men vakterna satte stopp", står det i Expressen. "Orsaken? Mark är dansk."

Ja? Jag fattar inte varför de gör en så stor grej av det där. Det säger sig ju självt att man inte kan släppa in hur mycket utlänningar som helst, det skrämmer ju bort gästerna. De riktiga gästerna alltså. Svenskarna.
Blattekvoten var väl helt enkelt fylld för kvällen på Golden Days när den där dansken dök upp, det är väl inget att bråka om, så jävla töntigt med all moralpanik, förväntar han sig nåt slags carte blanche bara för att han kommer från Danmark eller?

Dansk.

Om jag drev en krog så skulle jag själv inte lägga två fingrar emellan bara för att vara sådär politiskt korrekt som man skall vara i tråk-Sverige, hallå, om det är mitt ställe så har jag väl rätt att bestämma vilka jag skall släppa in!

Danskar skulle vara helt förbjudna även hos mig, jag menar, det vet man väl hur de är liksom. De har en annan kultur än vi, så är det ju bara, de super skitmycket hela tiden, men I've got news for you, låglandsapor, ert drickande är inte kontinentaaalt, det är bara alkisvarning.
Och norrmän sedan, dem skulle jag också porta. Inga lusekoftade rumpnissar hos mig tack, ni kan väl gå på tur eller nåt istället?

Nej, till min krog skulle det bara få komma svenskar, alltså inga så kallade nysvenskar då såklart, utan bara riktiga svenskar.
Fast inte norrlänningar, de har väl bara med sig fickpluntor med hembränt ändå, så dem tjänar man ju inga pengar på. Och stockholmare gillar jag inte heller, jag vill inte ha in en massa dryga nollåttor som tror att de är så tuffa och att de äger världen.

Göteborgare drar dåliga Kålle-&-Ada-vitsar och inbillar sig att de är ascharmiga bara för att de pratar mongodialekt, och malmöiter är värsta dräggen. Dalkarlar och kullor är raggare som lyssnar på John Fogerty och sladdar runt i fula gamla bilar, så de går också bort. Smålänningar är snåla.

Det är väl egentligen bara östgötar som är okej, fast inte Linköpings-bor förstås, de är så snobbiga. Och Skärblacka stinker skit på grund av pappersbruket plus att alla därifrån bara lyssnar på reggae. Motala är astråkigt, och i Mjölby är folk enfaldiga och sega i huvudet.

Norrköping är okej, förutom Lindö, där bor det ju bara nyrikingar utan stil. Och Marielund är fullt av ensamstående arbetslösa morsor, så det går inte, Hageby i sin tur vimlar av alkisar och mördare. Navestad skall vi ju inte ens snacka om, losers hela bunten.

Men Krokeksbor då, de får komma! Fast kanske inte de från radhusen nere vid Råssla, liksom tråååkig nedre medelklass, det pallar inte jag. Och nere i Sandviken bor det ju bara gamlingar.

Så det blir väl de från mammas gata, förutom han tyskläraren, han är faktiskt inte riktigt klok, och de i huset rakt över är ju kristna så det går inte. Till vänster bor en småbarnsfamilj och eftersom jag självklart inte vill ha några ungar rännande på min krog så är den inte välkommen heller. De till höger har hundar, och man vill ju inte ha gäster som springer runt med hundhår på kläderna. Ja... Sedan är det ju mamma då, men hon blir så fnissig när hon dricker, så hon får inte heller komma.

Det blir väl bara jag, egentligen. Men fan så kul jag kommer ha, utan allt jobbigt folk.
In i dimman! skall jag hojta och skåla med mig själv, och sedan skall jag svepa nubbe efter nubbe av Absolut. Jag kommer att vara sååå lycklig.

2007-09-19T23:26:00.000+02:00

Pete Doherty + Courtney Love = sant?

"Har Pete Doherty – bokstavligt talat – hittat kärleken?", frågar sig journalisten Stefan Holm i en Aftonbladet-notis.

Har Stefan Holm - bokstavligt talat - direktöversatt en engelsk skvallerartikel, undrar jag.
För poängen med den där formuleringen måste väl ändå ha varit nåt i stil med att Doherty has found Love - literally, alltså en liten ordvits som helt går förlorad på svenska.

2007-09-19T22:30:00.000+02:00

Stockholms billigaste pojkhoror.

Apropå "Idol 2007", jag läste just en rätt skum artikel i Aftonbladet som handlar om jurymedlemmen Peter Swartling i ungdomens dagar.

Tydligen ställde han och Jonas Gardell upp på vad de trodde var en modefotografering en gång när de var femton.

"[Fotografen] ville att vi skulle se coola eller sexiga ut och vi skulle hålla om varandra och så var det någon bild där han ville att någon skulle pussas eller kyssas och vi var ju på hela vägen", säger Peter Swartling i artikeln.

"Sen ville Fellinifotografen ha oss mer eller mindre nakna hela tiden. I alla fall att vi skulle visa snopparna och stjärtarna lite nu och då", minns Jonas Gardell: "Mig tvingade han att ta på mig kjol, och jag har aldrig varit transa så det var ovant för mig./ Jag visade nog både snoppen och rumpan också medan jag putade med munnen och såg så syndig ut som möjligt."

Till duons bestörtning blev det inget modereportage. Bilderna publicerades istället i italienska Playboy, och i bildtexten uppgav man att ynglingarna var "Stockholms billigaste pojkhoror".
Swartling blev självklart chockad.
"Det var ju inget sexuellt med de där bilderna överhuvudtaget tyckte jag", säger han.

2007-09-19T21:36:00.000+02:00

Teve.

Att kolla på teve är som en liten högtidsstund för mig, jag tycker det är skitmysigt. Jag antar att det mest beror på att jag vuxit upp med typ snålt tilltagna portioner av SVT bara, och att jag sedan inte haft nån teve alls.

Nu när jag var hemma i Sverige så hann jag kolla lite, och det var väldigt trevligt men, ja jag vet inte, jag slår mig ned framför teven för att kolla på ett program och rätt vad det är har det gått flera timmar. Utbudet är för stort, jag kan inte hantera det, det finns ju saker att titta på hela tiden. Saker man egentligen skiter i.

Alltså, jag är inte en sån som tycker att teve är nåt dåååligt, och anledningen till att jag inte har nån teve själv är mest att jag inte står ut med att fransmännen dubbar allt. Men nu sist kände jag ändå att jag utan problem skulle kunna ägna hela min fritid åt att kolla på teve, jag sugs så lätt in. Och då skulle jag ju inte hinna göra nåt annat.

Jag tror det är lite som de där stammisarna som brukade komma till krogen Cafe Royal i Edinburgh när jag jobbade där.
Det började med att de tog en porter till dagens lunch. Sedan blev den där enda ölen två. Och tre. Och röda ögon och svettig panna och skrynklig skjorta och till slut fick de sparken från sina jobb. Därefter följde det uppgivna drickandet, glas efter glas efter glas eftermiddagen igenom i hörnet av bardisken, med jordnötter på burk som sällskap.

Sån skulle jag nog också kunna bli av teve, känns det som, kolla mer och mer och fastna för en massa program som jag inte tänkt se men som jag efter ett tag till varje pris måste följa.
Jag skulle dyka upp på jobbet i gårdagens kläder och med rufsigt hår för att jag somnat i soffan framför TV-shop i vargatimman, börja komma mer och mer försent för att jag inte kunnat slita mig från "Montel Williams" på morgonen. Och sedan skulle jag få kicken och tillbringa hela dagarna gråtandes framför eftermiddagsteve tills de stängde av elektriciteten och vräkte mig.

Det finns en så sorglig uteliggare i mina kvarter. Han brukar stå borta vid hyrfilmsautomaterna och kolla på trailrar, det är som hans enda kvällsnöje, som att gå på bio. Jag kommer på mig själv med att äcklas lite av att han står där och trycker på knapparna med sina lortiga fingrar, jag skäms över att jag äcklas men ändå äcklas jag. Fast mest gör det ont i mig när jag ser honom. Och vem vet. Kanske är jag han.

Fast allt det där var ett sidospår. Det jag egentligen skulle säga var att nu när jag var hemma så kollade jag lite på "Idol 2007". Och det är en grej jag inte fattar. Varför är juryn så elak? Nej, jag bara skojade.

Det jag undrar över är varför de hela tiden säger åt folk att de måste "jobba på sitt engelska uttal". För jag ser ingen anledning till att en svenne banan skall låta som en infödd jänkare eller boren britt, tvärtom är det ju bara charmigt med lite brytning.

Tänk, ABBA erövrade världen med svensk brytning. Dolly Parton går hem överallt fastän hon sjunger på värsta sydstatsdialekten. Björk hade inte varit Björk utan sitt isländska uttal.
Och The Beatles blev stora i USA fastän de sjöng på brittisk engelska.

Nej det där med att folk "måste jobba på sitt engelska uttal" tror jag bara är ett utslag av nåt slags ogenomtänkt och ytterst ängsligt puttefnask-komplex. För guuuuud vad töntigt och pinsamt om en svensk låter som en svensk och inte som en världsvan anglofon!

Om de var intresserade av att säkra kvaliteten borde de istället slå ned på alla som wailar sönder låtarna hela tiden, gud vad jag hatar det där, ett nackskott skulle de ha.

Den här tjejen hejar jag på! Hon har utstrålning och en annorlunda röst. Men det lär väl bli en blek Whitney som vinner.

2007-09-19T20:58:00.000+02:00

Siffror.

Jag såg filmen "The Number 23" häromdagen, hade sett fram emot den faktiskt, men jösses så dålig den var. För den som inte vet så handlar den om en man som läser en bok om siffran tjugotre och sedan börjar saker hända, jag avslöjar slutet här nedan så läs inte vidare om du har tänkt se den.

Filmen är tunn som ja, jag vet inte, nåt jävligt tunt, floret på en sorgehatt kanske, det var lite som om ett riktigt dåligt avsnitt av "The X-files" hade parat sig med filmen "Parfymen", som ju i sin tur var så usel att den till och med lyckades förstöra boken för mig.

Men "The Number 23" nu då. Skev intrig, några mystiska kvinnliga skönheter med långt svallande hår som betedde sig erotiskt, och överraskningen på slutet var typ att Kinder-ägget var helt jävla ihåligt, för det var han själv som hade gjort allt, han var en galning!

Gud så dåligt. Det enda som var lite roligt var när trollet och jag sisådär halvvägs inne i filmen tröttnade lite och istället började ägna oss åt att hitta 23:or i våra egna liv. Vi lyckades komma på ganska många, och hade filmen varit bra kanske vi till och med hade blivit lite sådär okej-det-är-på-film-men-ändå-nojiga. Mänskans sinne är ju sånt att det söker samband hela tiden, ser vad det vill se och skiter i resten, och det var just det som jag trott att filmen skulle spela på och göra nånting av. 23, 23, 23.
Men så blev det alltså inte.

Själv har jag mest sexor i mitt liv, 2 x 3. Jag är lite av en Satans hantlangare faktiskt, som synes här ovan.

2007-09-18T00:16:00.000+02:00

På-tjocken-skimmer eller bara tjock?

Hehehe, just det, jag glömde berätta en sak om begravningsentreprenören.
Det har hänt mig flera gånger att folk ogrundat tror att jag har barn eller åtminstone har ett på lut. Alltifrån spåkvinnor till folk jag pratat med på internet till gamla klasskompisar jag träffat bara utgår från det, ja, jag har antagit att jag som person ger intryck av att vara en riktig mama.
Eller så har jag bara ölkagge, tänker jag nu.

För när vi stod på begravningsbyråbacken kom Pernilla och kramade om mig som bäst jag torkade tårarna med en genomblöt liten pappersbit, ja jag sade ju att hon var gullig om än helt fel kvinna på helt fel plats. Hon sade nåt också, som jag inte minns, och så klappade hon mig på magen. Jag tyckte det var konstigt men tänkte inte mer på det.

Sedan var det dags att gå några kvarter bort för lunch och gravkaffe. Laxen var jättegod, och jag var mycket förtjust i den gräddiga såsen den serverades med. Salladen slank ned, och potatis har ju alltid varit min grej. Sedan var tallriken tom.

Jag och älskade syster skojade om att smuggla med oss brödet som låg i korgarna, det var såna där minibaguetter som svenskarna kallar pain riche fastän det inte alls heter så på franska. Då sade Pernilla nånting om att jag väl kunde det stoppa det innanför min tröja utan det märktes nån skillnad.
Jag tyckte det var kul och skrattade, för även om hon och jag knappast hade den relationen att hon skulle ha kunnat skämta så med mig så är jag inte den som är den. Och jag har lagt ut på sistone, det har jag.

"Hur långt är det kvar?", frågade Pernilla och nickade mot mitt mellangärde.
"Alltså, hehehe", sade jag, "jag är inte gravid om det var det du trodde".
Sedan bytte jag ämne, för jag tänkte att hon nog tyckte det var lite pinsamt att hon typ sagt åt mig att jag var tjock.

Men hon ignorerade mig.
"Man kan ju alltid hoppas!", sade hon istället skälmskt med adress åt min mage.
"Nej du, barn vill jag nog inte ha än på ett tag", sade jag och bytte ämne igen.
Pernilla bytte tillbaka. Hon sade att jag skulle mejla henne när det "blev dags", alltså, jag vet inte om det var nåt konstigt försök att släta över eller om hon verkligen helt snöat in på idén om mig som mor men hon tog upp det flera gånger under resten av lunchen. Jag skrapade bort grädden från prinsesstårtan.

När vi skulle ut och röka spanade jag in min egen figur i dörrutans skymningsspegel. Bestämde mig för att aldrig mer bära en överdel med empireskärning, åtminstone inte förrän jag är mager nog att kunna äta smörgåstårta tre dagar i rad utan att se ut som jag väntar tvillingar med en elefant.

Tröja med empireskärning och tryck, storlek L-XXXL. Beställ inom trettio minuter och du får inte en, inte två, utan tre inbyggda magkuddar på köpet.

2007-09-17T23:13:00.000+02:00

Den konstiga begravningsentreprenören.

Alltså, jag har inte varit på så många begravningar, men ett vet jag och det är att de som förrättar dem får oförskämt bra betalt för ganska lite arbete.

Det man kräver av dem är att de fixar en dödsannons, att de bokar en kyrka ifall det är en kristen begravning eller ett kapell om ceremonin skall vara borgerlig, och att de sedan håller samman själva minnesstunden.

Det klarade inte vår begravningsentreprenör. Hon var jättegullig som person men hon gjorde verkligen inte sitt jobb för fem öre.

Först var det problem med själva dödsannonsen. Jag fick slutversionen mejlad till mig i förväg, och då stod det regnbåge med stort R i dikten och så var platsen för begravningen fel. Jag sade till och det blev rättat.
När annonsen sedan trycktes var istället datumet fel, så mamma och mormor var tvungna att föra in en rättelse dagen därpå för tvåtusen spänn extra. (Ja, fatta vilket jävla ockerpris, det är Västerviks lokala tidning vi snackar om liksom, det är ju inte som att annonserna på deras familjesida betingar det värdet.)

Begravningen hölls på fredagen. På torsdagen ringde Pernilla, som begravningsentreprenören hette, och sade att ojdå, kapellet var visst dubbelbokat den tiden. Efter några timmars vånda fick vi reda på att vi kunde hålla till inne i ett konferensrum på begravningsbyrån istället.

Och så själva ceremonin, då delade Pernilla ut ett litet minnesblad DÄR HON HADE SKRIVIT FEL FÖDELSEDATUM!

Grädden på det svarta sorgemos hon staplade som sten på börda var när mamma bad om nya minnesblad med rätt datum.
"Hur många vill du ha då?", sade Pernilla och suckade.
Hon borde typ jobba på Starbucks eller nåt, inte med det som är mänskors sista adjö till nån de älskar, för då måste allt stämma, det är ju skitviktigt.

Annonsen som trycktes. Den blev också fel, men jag har ingen annan. Och ändå.

2007-09-17T21:52:00.001+02:00

Mm, det har varit lite tyst från mig på sistone. Inte för att nån verkar ha lagt märke till det och saknat mig, troligen eftersom ni är otacksamma apungar allesammans. Men ändå. Jag tänkte att jag skulle förklara varför lite närmare.

Jo, jag har varit på

begravning

av min morfar.

Jag flög hem veckan innan begravningen.

Varken jag, mamma eller mormor har fattat att han är borta, tror jag.

Jag tyckte det var lite jobbigt att gå in genom porten till mormor och morfars hus, för det kändes så definitivt. Nu är det första gången som jag går in här sedan morfar dött.
Men det kändes inte konstigt alls att bara mormor mötte oss i dörren när vi ringde på. Och det kändes inte konstigt att hon satt där vid köksbordet, ensam och förvärkt, och trätte över att jag inget gjorde medan mamma och jag dukade fram lunch, hon brukar vara sur.

Det kändes inte heller konstigt när hon gav mig stenarna som morfar köpt av några indianer när de var i Amerikatt, jag gillade ju dem så mycket när jag var liten och mormor ville att jag skulle ha dem just därför.

Hela tiden kändes det snarare som om morfar var i ett annat rum bara, att han nog snart skulle komma in till oss och sätta sig, osynlig och tyst men ändå där. Det enda man brukade höra från honom var väsandet från hans andetag när de asbestförpestade lungorna i honom fylldes med luft och sedan släppte ut den igen. Och så ibland ett mm eller jaha ja eller ett litet skrockande. Han pratade inte mycket, morfar.

Jag tänkte en massa konstigheter inför begravningen. Som att tänk om jag inte känner nåt, tänk om jag sitter där helt torrögd medan alla andra grinar ögonen ur sig.

Men så blev det inte. Redan när dörren slogs upp och jag hörde tonerna från bandspelarens "Romans ur Pastoralsvit" av Lars-Erik Larsson och såg morfars kista med blommor och hans foto uppepå så brast det och mina ögon svämmade över.
Lilla morfar!

Jag fick en röd ros som jag skulle lägga på kistan när vi defilerade förbi, och fastän min gråt hunnit stilla sig och jag inte trodde att jag kände nåt längre så förvånade jag mig själv när jag lade ned blomman, det bara sköljde över mig från ingenstans och jag kände ansiktet skrynklas ihop av smärta när jag stod där.

Morfar. Fångad i ögonblicket, för inte alltför länge sedan. Nu är han borta.

De anhöriga som samlats var alla mycket tysta, snyftade diskret och snöt sig eller stirrade tomt framför sig. Av alla de som morfar känt är ju inte så många vid liv, och ännu färre var vid sån vigör att de kunde bevista begravningen.
På ena sidan kistan var älskade syster och jag med pojkvänner, och mamma, och mormor, på andra sidan var fem grå hår och leverfläckade rynkiga gammelansikten. En av dem utmärkte sig. Han såg sådär sliten ut, hade bakåtkammat glesnande hår som var tjockt som tagel och en väderbiten, liksom pussig uppsyn.

"Hejdå farbror Stig. Tack för allt", sade han högt och lade en solros på kistan jämte våra diskreta rosor, och stämningen blev densamma som om vi haft en städad picknick i en park och ett fyllo dråsat förbi och skrikit "KUKEN!".
Jag fantiserade om att solrosgubben var en hopplösing som morfar stöttat genom alla dessa år, som han gång på gång hjälpt på rätt köl. Jag fantiserade om att solrosgubben hade morfar att tacka för livet och 467 dagars nykterhet. Men sedan sade mormor att han var syssling till nån och att han jobbade som bagare.

Mormors bror Rolf var där också. Jag hade bara träffat honom en gång förut och jag kom inte ihåg nånting alls av honom nästan. Något bättre minns jag hans dotter, mammas kusin. Monica. Hon sov över hos oss en gång och hon hade linser. Hon ställde flaskan med linsvätska och etuit med linserna på tvättmaskinen, kommer jag ihåg. Jag var liten då och linser var ovanligt, mamma hade beskrivit dem som mjuka glasögon, så jag stirrade på etuiet och tänkte att de där brillorna inte bara var mjuka utan också väldigt små.

Rolf var i alla fall jäkligt härlig. Intelligent, humoristisk, öppen. Han stannade ett par dagar nu så vi hann prata litegrann i alla fall. Både jag och min syster tyckte verkligen jättemycket om honom.

Men annars var det inget. Jag vet inte varför, men jag trodde att den där tiden jag var hemma verkligen skulle göra nåt med mig. Att döden så nära inpå skulle ge mig nåt slags insikter, hjälpa mig att gasa och komma loss ur de här kvicksandiga gamla hjulspåren. Men så blev det inte.

Livet kändes som vanligt, förutom under korta stunder. Däremellan sur mormor och soggig smörgåstårta och ingen morfar nånstans.

2007-09-17T20:52:00.000+02:00

SPOOOOOORT.

Idrott är att hinna före till ett fånigt litet snöre, sade en gång en man. Han visste vad han pratade om.

För det är ju inte mycket mer än så, egentligen. Idrott är en lek och ett spel, det är inte på riktigt. Ändå finns det väl få saker som tas på så fruktansvärt stort allvar som just idrott.

AJAJAJAJ! Vad skall nu hända?

Det sker ibland i världen så omvälvande saker att teve skiter i allt annat och bara rapporterar om den där enda händelsen.
Som terroristattentaten i USA den elfte september. Mordet på utrikesminister Anna Lindh. Tsunamin som svepte in över populära turistmål i Asien, med 300 000 döda följd.
Och så mästerskapen i snart sagt vilken sport som helst. För idrott anses vara så viktigt att det kan vara lite hur som helst med de där brudiga såporna som annars sänds, strunt i dem, tänker kanalcheferna upplivat, dem plockar vi bort, in med sporten nu!

Även när det inte pågår nån viktig (nåja) tävling av nåt slag viker tevenyheterna alltid tid åt idrotten, och man har dessutom särskilda sportprogram där man på största allvar analyserar minsta detalj av de viktigare matcherna. Med varje sketen liten nyhetsblaska följer också en sportbilaga där man analyserar ännu mer och gör tabeller, för det här med sport anses jätteviktigt och värdefullt, och de professionella idrottsmännen lyfter löner som skulle kunna försörja hela länder.

Ja jag sade idrottsmännen, för det är ju män det handlar om.
Och där nånstans tror jag också att man kan spåra svaret på gåtan om hur sport kunnat sluta vara folk som är bra på att springa fort och hoppa högt och klubba in en puck i ett mål. Där nånstans tror jag att man kan skönja skälet till att fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic tycker att det han gör är så viktigt att han har all rätt i världen att lacka ur när ett pajigt komikerpar ställer en oseriös fråga under en presskonferens.

För sport inte bara underhållning, man skall tala till Zlatan i andakt och be honom berätta om vilken form han är i, ja, han är vår svenska superbegåvning, Zlatan, och det kommer han vara i all evighet, amen. (Ifall han inte gör bort sig och tar knark eller nåt sånt, då kommer han hastigt och lustigt att bli jugoslav.)

Det skall böjas i tid, det som krokigt skall bli.

Sport handlar om stålmän och mirakel och fosterlandets ära.
Jag tänker mig att idrotten är en sista liten glimrande spillra av förlorade barndomsdrömmar som dröjer kvar när pojkar blivit till träiga män med tråkiga jobb, trista fruar och tuffa amorteringar.
De flesta blev inte astronauter eller brandmän. Men genom sporten kan de ändå leva ut sina riddarfantasier om hjältedåd och bragder.

Och det är det som gör idrotten så viktig, inte idrottandet i sig. Det är det som får män med vakuum inombords att ägna hela sitt liv åt sporten, att gå samman i små klubbar, tänka i begrepp om heder och klä sig i särskilda färger, att slåss för livet mot sina likar för det att de tillhör olika falanger av samma religion.

Det är det som en gång i somras fick en överförfriskad misslyckad man att springa in på fotbollsplanen och klippa till domaren, och det var det som fick sportskribenter att dagen därpå skriva dramatiska dödsrunor över hela fotbollen och med illa återhållen vrede påstå att den där jävla danska fyllbulten var osportslig och att han nu förstört allt allt allt!

Men den där jävla danska fyllbulten var faktiskt jävligt sportslig, och han var jävligt logisk. För den uppdämda aggressionen han gav uttryck för genomsyrar ju allt som har med idrott att göra, lyssna bara på kommentatorerna nästa gång du pådyvlas fotboll när du egentligen ville kolla på "Desperate Housewives".

He was a sweet and tender hooligan.

Det finns inget svängrum, vare sig det handlar om att iförd kostym torr-runka i grupp över ett nickmål eller om att ge allt för att man inte har något och därför inte har något att förlora.
Både bokstavligen och bildligen har män investerat alldeles för mycket i idrotten för att kunna ha roligt.

Och beviset för att vi lever i en Man's World är just detta.
Att sporten tar alldeles för mycket plats och att ingen ens inser att den tar alldeles för mycket plats. Att vi helt tappat bort själva leken, och att vi förlorat begreppet om vad som är rimligt.
Sport är överallt, hela tiden. Alltid på blodigaste allvar.

Munnen, den skall skratta och va' glad!

(Ovanstående skrev jag på en av mina vänners begäran.

Form: Krönika. Ämne: Idrott. Tid: 1,5 timme.

Det var jävligt roligt!

Den som vill kan ge mig liknande uppdrag i kommentarsfältet. Jag är tyckmycken, älskar att skriva och är nu dessutom ledig ikväll och imorgon. Så skjut!)

2007-09-09T05:44:00.000+02:00

"Tur att jag är full, tänker jag nästan jämt", har jag döpt det här verket.

2007-09-06T23:33:00.000+02:00

Definitionen av stor humor:

Att utlova en "DIANA MEMORIAL SOUVENIR ISSUE - A NATION MOURNS AGAIN" och sätta hennes folkliga höghet på omslaget - "I hope they don't put me on the cover just to sell more copies".
Och sedan inte skriva ett skit om henne inne i själva tidningen.

Det känns som om Sverige är alldeles väldigt för mysputtrigt pyttigt för att en liknande publikation nånsin skulle kunna ta sig. Ja, om USA är all den där tuffa hiphopen som den blodlösa medelklasswhiggern håller koll på och skriver om, och England har punken och popen som den blodlösa medelklasswhiggerns pappa och storebror höll koll på och skrev om för trettio respektive tio år sedan, ja, då återstår väl inte så mycket mer för Sverige än "Istället för musik, förvirring". I dubbel bemärkelse.

Mitt hemland är så ängsligt anpassligt att när Coca Cola uppfinner nån tvivelaktig smak, typ citron, vanilj, kaffe, ja då provar man den på Sverige innan man lanserar den på riktigt. För att svenskarna håller koll, antar jag, för att vi som kollektiv beter oss som en tonårigt övermedveten labråtta från landet, en sån som stolt sveper med sitt blonda hår och gör det bästa av sitt äggformade ansikte.

(Igår natt drömde jag förresten att jag var tillbaka i Edinburgh, att allt föll på plats och att jag var lycklig.)

Jag saknar det svenska språket så jävla mycket, och jag saknar naturen. Jag saknar luft som går att andas. Susande skog och vattendrag.
Tidningar på mitt modersmål, det saknar jag. Och lättillgängliga böcker. Maten. Familj & vänner.
Och jag saknar den där känslan av självklarhet, typ att kunna kallprata med en busschaufför eller veta vart man köper frimärken eller vilka regler som gäller för sjukskrivning.

Ju längre jag är Utomlands, desto mer saknar jag det jag växte upp med. Samtidigt vänjer jag mig av med det mer och mer, och för varje gång jag kommer hem tål jag allt sämre den där jävla JC-kulturen. Det där kyliga uppifrån-och-ned-ögnandet, det själlösa statustänkandet som aldrig tar slut.

Och det viktigaste är hur man framstår. Jämt är det viktigaste hur man framstår, och det gör mig så trött.

Jag tror inte att det är nån tillfällighet att det närmaste vi kommer en Toby Young är en Alex Schulman. För Sverige är för småttigt för att nånsin kunna bli nåt annat än Salieri jämte omvärldens Mozart, men bara för att allt är så jävla välpaketerat så är det lätt att intala sig att vi regerar.

ABBA!
IKEA!
H&M!
VOLVO!

Mm.
Fattar ni vad jag menar?

Och jag är verkligen inte en anglofil, även om det kanske verkar så för att jag börjar och avslutar med nåt brittiskt, men jag håller det för fullt möjligt att "How To Lose Friends And Alienate People" och "The Sound Of No Hands Clapping" är två av de bästa boktitlarna någonsin. Det låter tufft och bra på svenska också, men ingen skulle nånsin kunna kläcka nåt liknande här. Klimatet är för kyligt och syrefattigt för att såna växter skulle kunna gro.

2007-09-06T23:15:00.000+02:00

Ja, jag ser det!

Här går det livat till, som synes. Det är hundratals i jätteslagsmål.

Det låter ju som nåt jag bara säger, men medan jag läste artikeln kom jag på mig själv med att nynna "MTV Makes Me Wanna Smoke Crack".
Den har jag inte hört på säkert tio år.

2007-09-06T22:26:00.001+02:00

Roots Are For Trees.

Det var några jag känner som ville intervjua mig.
Jag sade nej eftersom jag inte tycker att jag har nåt att komma med. För att jag inte tycker att jag är intressant nog, att jag ärligt talat inte ens kan tänka mig att nåt av det jag har att säga skulle kunna ha det minsta lilla värde för någon annan.
Kort sagt avstod jag av de skäl som jag inte tar nån hänsyn till alls här på bloggen. Och jag både ångrar mig och känner mig lite lättad nu såhär i efterhand.

Ångrar mig för att jag är nyfiken på hur de skulle framställt mig. Intervjun med en av mina vänner blev ju bra till exempel.

Känner mig lättad eftersom hela projektet liksom verkar hylla kvinnans inneboende styrka på ett parfymreklam-aktigt sätt som ingen knystade om på planeringsstadiet. Typ det som sammanlänkar kvinnorna som intervjuas är att de är "reinvented in Paris & Berlin ... transformed by language & literature, arts & politics" och "opening out like telescopes ... with a new sensitivity, serendipity, identity ...".

Jag skulle ha varit den enda som inte ser världen som en tummelplats för all min kreativitet. Och medan de andra inte har teve för att de inte har tid med passiv konsumtion så är min anledning att jag är alltför benägen till verklighetsflykt och att teve-innehav därför alltid slutar med att jag sitter och grinar framför "Oprah Winfrey" hela dagen.

Jag vågar inte drömma högt heller, det skulle kännas som otursbringande att tala om vad jag önskar mig. Men bakgrundsmusiken och det pålagda ekot på min monolog skulle ändå ha fått mig att framstå som pretentiös.

En annan vän, lyssna här. Tyvärr gör den pseudodjupa intervjutekniken henne inte rättvisa.

2007-09-02T23:55:00.000+02:00

Rondellhund.

Konstnär Lars Vilks ritade nyligen några fula teckningar av den muslimske profeten Muhammed som rondellhund. Detta tilltag föll inte i särskilt god jord eftersom det enligt islam är strängeligen förbjudet att avbilda profeten, och att han i Vilks version dessutom var en rondellhund, ja det blev bara för mycket.

I det upprörda kaos som följde krävde religiösa ledare en officiell ursäkt av Sverige, folk demonstrerade och "konstnären önskades inte välgång i livet", som Vilks själv uttrycker det på sin hemsida. På ett ställe brändes också bland annat svenska flaggan. Eller tjaa. "Om det berodde på kunskapsbrist eller att man inte hade tillgång till alla färger är inte lätt att säga. Flaggan den var grön och gul och hemmagjord", säger Vilks och tillägger: "Men man förstår vad de menar".

Jag har träffat Vilks, ute vid ett jävligt stort olaga bygge av drivved som han uppförde. Jag har också läst hans bok "Spartips: 34 tips för konstnärer, kommuner, vissa obemedlade samt underbetalda". Mitt intryck är att han som konstnär är intelligent, påhittig, underfundig och opretentiös, och jag gillar hans verk väldigt mycket.

Teckningen ovan visar enligt Vilks en svensk som "har tagit på sig lösskägg och turban med tofs samt maskerat sig till profeten Muhammed som rondellhund".

Nu tidigare ikväll läste jag ett blogginlägg på selig.se där herr Selig framhöll att det var dumt och onödigt att publicera Vilks teckningar bara för att man kan.

"Om någon skulle klippa ut min sons foto ur skolkatalogen och använda det i t.ex. en karikatyr för att förlöjliga min son, så skulle jag bli rasande. Jag skulle antagligen gå bärsärkagång", skriver han och menar att det nog är så många muslimer känner när de ser profeten Muhammed karikeras.

Selig drar fler paralleller.
"Både Muhammed-karikatyrerna och en lapp från en mobbare har ett enda syfte: att trycka ner och förlöjliga. Både Muhammed-karikatyrerna och mobbarens lapp väcker ytterst starka känslor hos mottagaren. Och för både Muhammed-karikatyrerna och mobbarens lapp är det i mina ögon ett rent och skärt missbruk att anföra yttrandefriheten som argument för att legitimera dessa."

En pedofil Jesus, tecknad av konstnär Lars Vilks. Månne en parafras på Elisabeth Olsson-Wallins utställning "Ecce Homo"?

Jag håller inte alls med Selig, så jag skrev en kommentar. Eftersom jag blev så nöjd med den så tänkte jag lägga upp den här också. Käfta gärna emot!

"Anledningen till att en del muslimer är upprörda tror jag är att de har blandat ihop korten lite.
Enligt islam är det förbjudet att avbilda profeten Muhammed, och i många länder är ju den muslimska lagen också statslag. Jag tror att det är därför en del blir upprörda och några religiösa ledare förvirrat till och med avkräver hela nationen Sverige en officiell ursäkt.

Men varken Lars Vilks eller Nerikes Allehanda är ju muslimer, och det finns därför inget skäl till att de skulle följa islams påbud. Eftersom nationen Sverige inte är muslimsk ser jag heller inte varför vi skulle be om ursäkt för att en konstnär bryter mot muslimsk lag.
Ifall somliga kränks över att folk så demonstrativt är av en annan tro än de själva, ja då får de väl bli kränkta. De kan ju i alla fall glädja sig åt vad som väntar oss otrogna i efterlivet.

Det är också stor skillnad mellan Muhammed och ett barn.
Som pappa tar du hand om ditt barn för att det är litet och skyddslöst. Som muslim fruktar och dyrkar man Muhammed för att han är en religiös symbol och en mäktig andlig vägledare.
Där din son skulle få magknip bara av tanken på att gå till skolan och möta sina antagonister så tror jag inte att den muslimska profeten direkt mår psykiskt dåligt över att Nerikes Allehanda har publicerat en teckning som föreställer honom, även om den är både fult ritad och ganska nedrig. Muhammed är ju per definition okränkbar.

Det jag tycker är beklämmande med den här historien är att många säkert kommer tro att alla muslimer är som de mongon som bränner svenska flaggor & hackar hemsidor & hotar med våld ifall vi inte ber om ursäkt. Det är de enda muslimer vi ser i nyhetsrapporteringen eftersom det som vanligt är den som skriker högst som hörs bäst i mediabruset.

Hela historien späder på fördomar och gör det ännu svårare att vara muslim i västvärlden, fastän sanningen är att den som bränner en Fredrik-Reinfeldt-docka är ungefär lika representativ för islam som Åke Green och God-hates-Sweden-sekten är för kristendomen."

Lars Vilks som rondellhund. Konstverk av mig själv.

2007-09-01T03:08:00.002+02:00

Våldtäkt.

Jerzy Sarnecki är professor i kriminologi vid Stockholms universitet.
Han säger att åklagaren är skyldig att lägga ned utredningen "om det inte står utom allt tvivel att kvinnan vid just detta tillfälle och av den här mannen blev våldtagen".
Va? Om förundersökningen bara kan slutföras ifall skuldfrågan fastställts bortom allt tvivel så skulle ju rättegången bara vara till för att förhandla om straffet. Men så är det ju inte. Så jag fattar inte vad den där Sarnecki svamlar om, ärligt talat.

Och just det, jag var lite sugen på att skriva om de där senaste våldtäktsmålen. Men jag var osäker på hur långa spyor ni orkar läsa egentligen, så jag frågade. Bestämde mig för att på halvt om halvt supermodellskt manér inte lyfta ett finger för mindre än femton röster. Nu har femton läsare tyckt till, men jag har hunnit tappa lusten lite fastän jag först ville. Och ni har ingen rätt att tvinga mig.

Nej men det jag tänkte säga var att jag tycker att det är på tiden att vi slutar se våldtäkt som hedersbrott där kvinnan måste vara helt förstörd för att ett brott skall anses vara begånget.

Rån?

Ingen ifrågasätter den som blivit rånad.
Ingen frågar om han brukar klä sig flådigt, ingen försvarsadvokat skulle nånsin säga att "spökar man ut sig på det viset så kan naturligtvis många säga att han ser ut som en bracka".
Ingen skulle anse att det spelar nån roll hur offret hanterat pengar förut eller antyda att det inte kan ha varit ett rån eftersom han tidigare varit generös mot den anklagade och bjussat honom och kanske till och med hans polare på både det ena och det andra.
Och ingen domstol skulle nånsin komma på tanken att fria den anklagade bara för att han kanske inte förstod att han faktiskt rånade målsäganden.

Men så löd domen mot "Stureplansprofilerna". Man fastslog att ett brott visserligen var begånget men valde ändå att fria eftersom man inte kunde utesluta att de anklagade var för korkade för att begripa vad de gjorde.

Alltså, det svenska rättsväsendet är så helt igenom RUTTET och VIDRIGT och RIKTIGT JÄVLA ÄCKLIGT, det har jag sakligt kunnat konstatera efter att ha läst domarna i en hel del våldtäktsmål. Det är så jag vill sparka nån i ansiktet, seriöst.

Men en stor del av problemet är den allmänna synen på våldtäkt. För folk tänker på det som det värsta traumat av dem alla, och det där biter ju sig fast.
Den som inte kämpat emot med livet som insats misstänkliggörs, man ifrågasätter på riktigt den som inte vågade skrika när hon hade en kniv mot strupen, och man misstror den som pragmatiskt bad att i alla fall få ta ut tampongen bara för att hon inte ville ha underlivet helt sabbat när en kuk skulle köras in där också. Hela mål går åt helvete bara för att anmälaren inte varit tillräckligt ledsen efter det begångna brottet - hon uppträdde som vanligt, fy fan vad suspekt.

Jim bad våldsmannen att skona hans vänstra öga. Efteråt drack han en kopp kaffe och verkade som vanligt. Så misshandel var det nog inte.

Våldtäkten räknas inte ifall kvinnan är en slampa, eftersom man då inte tycker att hon har någon heder som kan kränkas.
Våldtäkten räknas inte ifall kvinnan inte blivit fullständigt nedbruten, eftersom hon måste tillintetgöras personligen för att man skall kunna kalla det ett brott.

Så kallade feminister menar på fullaste allvar att våldtäkt är värre än mord, och det är ju att verkligen göra gemensam sak med alla de män som hävdar att om någon otillbörligen rört en kvinna så är hon värdelös som mänska och kunde lika gott vara död.

Våldtäkt är fan inte alls värre än mord. Jag har själv blivit våldtagen, och hellre skulle jag vara med om det igen än att bli mördad.
Nu vill jag att vi slutar se våldtäkt som ett hedersbrott. Jag vill att det skall jämställas med olaga tvång och misshandel eller liknande, och dömas därefter.

Och liksom, de här omtalade våldtäkterna nu senast. Hade jag dömt i de målen så hade jag sagt:

- De anklagade må vara dumma, men så korkade är de nog inte att de inte begriper vad som är ett övergrepp och ej.
- Båda brudarna hade dokumenterade skador. Jag ser ingen anledning till att anta att de tilldragit sig dessa på annat sätt och anmälde de anklagade för skojs skull.
- Minnesluckor hos offret på grund av medvetslöshet är knappast en omständighet som talar till de anklagades fördel.

Dessa antaganden vore fullständigt rimliga i vilka andra mål som helst, och hade vi inte särbehandlat våldtäkter och sett dem som hedersbrott så hade nog bevisningen gett fällande utslag i båda de där jävla "Stureplansprofil"-målen.

Det var bara det jag ville säga.

2007-09-01T03:08:00.001+02:00

Lyxmat.

Jag älskar mat. Jag menar verkligen ääälskaaar.
Det är först på anda sidan 25-års-strecket som jag börjat bli lite tveksam över hur mycket socker och fett jag egentligen kan dra i mig. Men ännu kan jag njuta helt och fullt utan att tänka att jag inte borde. Konfiterad anka, åhåhå, skrockar jag lyckligt och beställer genast in det, utan att tänka efter före. Men jag har aldrig varit på nån bättre restaurang. Jag har aldrig betalat mer än 150 spänn för en varmrätt.

"De som går till restaurangen och tittar på priserna är inte ute efter upplevelsen", säger superkocken Thomas Keller.
Jag ber att få tala om för Thomas Keller att vi visst är ute efter upplevelsen. Vi har bara inte råd. För den där passionen för mat som upplevelse (tm) är ett nöje för den som har gott om pengar.

Jag vet inte varför, men när jag läste om Jens och hans barn så kände jag en fullständigt orimlig avsky som påminner mig om Thomas Keller.
Kanske känner de varandra, det skulle då rakt inte förvåna mig. De brukar nog grilla ihop, såna där kobebiffar.

Bilden: En man som inte kan tänka längre än alkonäsan räcker.

2007-09-01T03:08:00.000+02:00

Stieg Larsson.

Min ovana trogen spanade jag in medpassagerarnas lektyr på tunnelbanan imorse. Och han mittemot läste Stieg Larsson! "La fille qui rêvait d'un bidon d'essence et d'une allumette".
"Flickan som lekte med elden" är ju väldigt mycket mer catchy än "Flickan som drömde om en bensindunk och en tändsticka". Det är typiskt fransoserna att alltid krångla till allt.

2007-08-31T23:38:00.000+02:00

"Rullstol välte, ingen skadad."

Rubriken är hämtad från min gamla lokaltidning. Jag tyckte att det var en så fantastiskt rolig och händelselös nyhet att jag faktiskt klippte ur den och sparade den, nånstans.

Det troligaste är väl att "Rullstol välte..." ligger och möglar sönder i botten av en banankartong i nån jag känners förråd, ihop med mina gamla dagböcker, allt jag nånsin gjort i slöjden och studsbollssamlingen från mellanstadiet. För jag är en sån som inte klarar av att slänga saker. Samtidigt har jag aldrig haft ett riktigt hem. Så det blir ju jävligt många banankartonger.

2007-08-31T20:29:00.000+02:00

Råttor.

Min granne kom förbi nyss, vid tiosnåret.
"Jag är här för att prata om råttorna", hälsade hon mig.
"Va?", sade jag, för jag hörde ju vad hon sade men franska är inte mitt språk och jag tänkte att jag kanske fattat fel.
"Vi har problem med råttor här i fastigheten", artikulerade hon överdrivet som till en dövdum och tillade anklagande: "Om du inte har märkt det".

Hela tiden den där återhållna ilskan, nödtorftigt dold bak ett leende som mer var blottade storstadsvargatänder än ett smil.

"Råttor? Nej, det visste jag inte", sade jag på min rinkebyfranska och kände hur jag nästan omärkligt spärrade upp mina blå litegrann och hur min röst blev sådär avskyvärt flickljus, ja det händer mig jämt när folk jag inte känner blir arga på mig och jag inte är arg på dem, jag tänker mig att det är samma mekanism som hundvärldens inta-ryggläge-och-blotta-strupen.

Hon förklarade för mig. Sammanbitet. Med huvudet på sned. Att vi måste vara hemma den sjätte för då kommer de och placerar ut råttfällor överallt.

Jag sade att både jag och min pojkvän jobbar om dagarna så vi kan nog inte ta ledigt, och kan de inte ställa fällorna utanför dörren så placerar vi ut dem i vår lilla skokartong sedan när vi kommer hem?
"Det här är inte USA, fröken", sade hon, av oklar anledning, kanske tror hon att jag kommer därifrån, "någon av er måste vara hemma".
Jag sade att det nog ändå inte gick, och vem har förresten sett några råttor?, men visst, trollet jobbar ju i Centre Pompidou och kanske kan slinka hem en timma eller två men hela dagen, nej.

Alltså den där ilskan hon jobbade upp, jag tror hon alltid är lite sån, men det är nåt med mig som verkligen triggar den ännu mer känner jag. Till slut sade hon att hon skulle försöka få en mer exakt tid och återkomma. Och så sade hon "godkväll", liksom sirligt, leendet slocknade innan hon ens hunnit vända ansiktet ur bild och hon klampade iväg uppför trapporna.

Trollet har aldrig pratat med henne men när han nu kom hem efter en veckas bortavaro och jag berättade om saken så blev han nojig, trodde att de säkert tror att råttorna är vårt fel för att vi är bohemerna här i huset och det var stökigt utav bara helvete en gång när en annan granne ringde på.

Och ja, kanske. Kanske tror de att vi är helt urspårade mänskor. Att vi drar hit råttorna genom att spela en särskild sorts lockflöjt, och att vi ägnar vår fritid åt att bygga komplicerade labyrinter åt dem, och att vi sparar alla våra gamla baguetter åt dem så att de aldrig skall svälta. Ja, kanske har grannarna till och med gått så långt att de gett oss öknamnet råttparet.

Faktiskt frågade grannen om fällorna skulle vara till problem för oss. Alltså inte om vi bodde för litet och hade stora tår. Utan:
"NI HAR VÄL INTE BARN?" Överdriven artikulation.
"Nej."
"HAR NI DJUR?"
"Jo vi har ju ett par hundra gerbiler", kanske jag skulle ha svarat. Bara för att.
För finns det nåt som mänskor älskar mer än när man lever upp till deras förväntningar och fördomar?

Jag tror att det enda hon skulle hata mer än mig själv vad mig anbelangar vore upptäckten att jag faktiskt är en bra mänska.

2007-08-31T19:22:00.000+02:00

Ej Klüft.

För ett ögonblick trodde min hjärna att det här var Carolina Klüft, och att hon hade klippt sig. Men det var det inte. Det var nån som heter Wissman. Enligt Aftonbladet är han just nu otroligt nöjd, och tjaa, det kan man väl unna honom.

Andra som också ser ut som Klüft -

Silas från "The Da Vinci Code".

Häxan Jadis från "Narnia". (Snygg ishatt!)

2007-08-29T00:18:00.000+02:00

Messersmith.

Hahaha! Ja, det är vad ni intalar er själva nu ja.
Men vetenskaplig forsking och jag har andra erfarenheter.

2007-08-28T23:40:00.000+02:00

Bridget och vår jävla kultur.

Jag hyrde "Bridget Jones' Diary 2" igår, den heter nog nåt annat, men jag orkar inte googla nu, och ja ni läste rätt, jag hyrde den, betalade för att se den. Anledningen till att jag valde just den filmen var att jag är gräsänka, och skälet till att jag inte bara laddade ned den var att jag är för jävla oteknisk, om glödlampan skulle gå så skulle jag få sitta här i totalt mörker tills på fredag.

Det är hur som helst en hemsk, hemsk film. Jag låg där och retade mig på Bridget, på att hon är en sån jävla plåga. Men mest retade jag mig på att hon knappast är den enda som matats med den där drömmen om att giftermål är det enda som egentligen spelar nån roll. Det är bara det att allt blir så tydligt när man slängs in i handlingen och Bridget gör en grej av att pojkvännen inte har sagt jag älskar dig och friat fastän de varit ihop i hela sex veckor.

Jag tror det är meningen att Bridget Jones skall vara sådär feelgood, ett kvinnlighetens samfällt varma och kluckande igenkänningsskratt typ. Men den känns inte så för mig.
Jag tycker den bara befäster en massa sjuka sjuka sjuka idéer om hur mänskor skall vara när de tycker om varandra, det är som en ond cirkel där man bara tänker på borde och skulle istället för att se den som står framför en.

Bridget nojar över att pojkvännen ännu inte bedyrar sin kärlek på rätt sätt, Bridgets vänner säger att hon borde åka hem till sin pojkvän och konfrontera honom för att han umgås med en kvinnlig jobbarkompis efter arbetstid, Bridget sitter och väntar vid telefonen och säger "pleeeeeaaaaseeee" och hoppas att han skall ringa, Bridgets vänner har fixat en överraskningsfest men inser att hennes pojkvän självklart är viktigare och kommer före. Det känns som 50-talet, fast med ett modernt soundtrack. Och Bridget har en pytteliten skojsig karriär inom tevebranschen, fast ingenting viktigt såklart.

Det enda som skulle ha kunnat vara något så när sympatiskt med filmen är att den porträtterar en normal kvinna med fult smink och ganska illasittande kläder. Fast sedan omintetgjordes ju den där pedagogiska effekten ändå av alla tidningsskriverier om hur mycket pizza skådespelerskan Renee Zellwegger till sin fasa var tvungen att sätta i sig för att göra Bridget, och hur sammanbitet hon sedan snabbt bantade ned sig till undervikt igen när det filmandet väl var över.

Colin Firth är ju hur som helst jävligt snygg!

Eller kanske inte.

När jag tänker på det så påminner han faktiskt ganska mycket om en lite långhårigare och mer småansiktad snubbe som haft några hyfsade b(i)-roller i ett gäng filmer jag sett. Fast jag kommer inte på vad den andra heter eller vilka filmer han spelat i så det här är ju ett ganska meningslöst påpekande, lite som en sån där "By the time you've read this, it's too late for you to realise that it doesn't say anything, you dumb fuck"-tischa.

Och jag har skrivit ganska mycket ikväll, ser jag nu. Medan jag skrev lyssnade jag på den här låten. Den får mig att tänka på det som var min bästa tid här i Frankrike, ja jag insåg självklart inte att det var min bästa tid förrän efteråt förstås. Så är det ju alltid.

2007-08-28T20:30:00.000+02:00

Porrsurfandet är kränkande!

Linn Heed är sexolog, legtimerad psykolog & psykoterapeut och hon besvarar läsarnas sex- och relationsfrågor i Aftonbladet. Den här gången handlar det om en porrsurfande pojkvän.

"Min pojkvän porrsurfar. Jag vet inte ifall jag ska tycka det är okej. Han säger att det är för att fantisera om oss, men jag upplever det som kränkande. Jag har försökt säga det men han verkar inte förstå. Det påverkar vårat sexliv eftersom jag börjar tvivla på om jag duger", skriver signaturen Maja.

Linn Heed säger då att Maja skall stå för att hon tycker att det är kränkande, och att hon skall göra klart att porrsurfandet påverkar hennes självkänsla. Att hon kanske också borde ta sig en funderare på ifall hon verkligen kan leva med nån som beter sig så respektlöst och omoget som den där porrsurfande pojkvännen.

Sedan verkar det som att Linn Heed ångrar sig lite på slutet, för hon tillägger att hon ju visserligen inte menar att skulle vara onormalt att porrsurfa, nej, kanske till och med Majas pojkvän skulle kunna bjuda in Maja i "den världen" om hon vill, ifall hon visar tillräcklig öppenhet och nyfikenhet.

Alltså, jag förstår att Linn Heed menar väl, men Maja behöver ju nån som säger henne sanningen. Och sanningen är inte att Maja borde förbjuda sin pojkvän att porrsurfa ifall hon ogillar det, eller att hon skulle kunna göra ett guidat studiebesök på hans säkert mycket perverterade älsklingssidor. Båda de åtgärderna syftar till kontroll på ett sätt som känns så jävla fel och verklighetsfrämmande.

"Vad är det här, älskling?"
"Jaha... nej, det är en liten lolita som får den hårt i röven under det att hon blir kallad slampa."
"Jaså... ja okej."

Nej. Maja, hjärtat, det där var inget bra. Jag tror inte du kommer att läsa det här, men om du gör det så vill jag att du skall veta några saker:

Din pojkvän ljuger när han säger att han surfar porr för att fantisera om er. Jag menar, det är klart att det inte är dig han tänker på, det förstår du nog själv. (Jag tror faktiskt nästan du skall vara glad över det.) Eftersom du inte gillar porrsurfandet så tycker jag också gott att du kan be honom att sköta det där lite snyggare, för som Magdalena Ribbing säkert skulle säga om hon fick frågan så är internetsnusk en syssla för ensamseglare.

Du säger att du inte vet ifall du skall tycka att det är okej att din pojkvän porrsurfar, men faktiskt så behöver du inte tycka någonting alls om det. Jag tror du måste se det för vad det är bara.

Att porrsurfa är ungefär som att dra i sig nåt lite snabbt när man är hungrig. Ibland är man bara ute efter en bukafylla och känner inte direkt för att ta på sig sina bästa gåbortkläder och åka över halva stan till en finrestaurang. Men det betyder ju inte att trerätters inte duger.

Allt har sin tid, och det är det du måste förstå. Din pojkvän måste i sin tur förstå att allt också har sin plats, och att man inte sitter på en finrestaurang och slabbar med en jävla mosbricka.

Fast det var inte det jag reagerade mest på. Det jag såg som riktigt anmärkningsvärt är att du verkar så himla osäker. Du säger att du känner dig kränkt och att du tvivlar på att du duger, och ja, jag tycker liksom det låter som att du hänger upp hela din självkänsla på din käresta. Det är inte bra.

Istället för att känna dig hotad över att han verkar vara sig själv tillräcklig - bokstavligen! - så tycker jag att du borde jobba på att också bli det. Du måste lära dig att tänka lite mer på ditt jag, och inte fullt så mycket på ditt vi. För du var nån innan din pojkvän, och även om det skulle visa sig att han faktiskt är förälskad i Jenna Jameson (eller i en medelålders tysk kvinna och hennes häst) så kommer du fortfarande att vara nån.

Och vad är egentligen riktig kärlek? Är det att behöva nån och att vara behövd? Eller är det att välja och bli vald ändå, utan att ha nån särskild annan anledning än att man tycker så jävla mycket om varandra?

Vår kultur kan få den bästa att tvivla.

2007-08-24T22:15:00.000+02:00

TERRORHOTET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det tog skitlång tid att åka hem från jobbet idag. Man hade nämligen hittat ett "suspekt kolli" i en tunnelbanevagn på min linje.
Suspekt kolli. Det betyder att nån har glömt kvar sin väska.

Polisen blir glad, för gud vad det här är spännande, äntligen får de känna sig myndiga och viktiga i sina illasittande kliande uniformer. Det här är annat än skitiga narkomaner, det! En hel station får de spärra av, och sedan skickar de ned en svindyr liten robot att desarmera det suspekta kolliet.

Roboten har problem, tänker jag mig. Långsamt och ryckigt rör den sig nedför den solkiga, tuggummibemängda trappan, ett steg i taget. I ett kontrollrum sitter en svettig tjock karl och manövrerar, han har glasögon, keps och skägg. Tischan spänner åt om magen på honom och mörka fläckar brer ut sig under armhålorna. Han luktar sådär jobbigt sött som feta gör när de svettas, och tungan sticker koncentrerat ut i ena mungipan, men ingen är otålig eller stressad utom han. Det får ta den tid det tar, resonerar man.

Tre timmar senare är roboten äntligen framme vid målet. Den tar upp väskan med ena klon och backar mödosamt ut ur vagnen, och sedan dröjer det nån minut, för killen som styr den behöver torka svetten ur pannan innan han trycker på knappen och spränger skiten. Distriktets polischef står jämte honom, han gör klartecken, och så. PANG!
Bitar av fuskskinn, pocketboksidor, läppstift, nycklar, sedlar och gamla bussbiljetter regnar över hela perrongen.

Alla inblandade andas ut, på samma gång lättat och besviket. Adrenalinet pumpar fortfarande i ådrorna på dem. Jävlar så nära det var, tänker de, okej, man kanske inte var med och skrev historia men satan så knullsugen man blir. Och visst, just den här gången var det visserligen bara en vanlig väska, men det skulle lika gärna kunna ha varit Bin Ladens hantlangare som smugit dit en bomb som de ämnade spränga vid Porte de Saint-Cloud i Paris utkanter, med säkert 2-3 döda som följd. En vacker dag, en vacker dag.

Fy satan vad jag är trött på det här.
Jag är trött på att få min linsvätska beslagtagen och uthälld på flygplatsen.
Trött på tullpersonalen som får panik för att de hittar ett läppstift i min handväska, varför stoppade jag inte det i den där lilla plastpåsen för vätskor? Men det är ju ett stift och inte en vätska, svarar jag, för jag har inte insett allvaret, och mitt lugn tar de som en intäkt på att jag har gömt en bomb i strumporna så de tvingar av mig stövlarna för att kolla. Jag står där i strumplästen och trampar indraget smält snöslask på marmorgolv medan de klämmer mig på benen och fötterna och kör stövlarna genom röntgenapparaten. Jag vågar inte skratta.

Jag är trött på att en svensk polis tar min nyckelknippa ifrån mig för att det sitter en minireplik av en revolver på den. Hon riktar den mot golvet och PROVSKJUTER. Det händer inget när hon "avfyrar" den, men trots det, och trots att den är pytteliten och dessutom uppenbarligen gjord av plast så tvingar hon mig att gå tillbaka och checka in den, och jag missar nästan mitt plan.

Men mest trött av allt är jag på att fastna på tunnelbanan bara för att nån glömt kvar en väska eller dumpat en McDonalds-påse jämte den överfulla papperskorgen. Jag vet inte vilka det är som larmar om såna där grejer, men om jag visste skulle jag ha gett dem en redig örfil.

Och jag fattar verkligen inte varför man krånglar till saker på det här sättet. Det handlar uppenbarligen inte om att kväva terrordåd i deras linda, för ingredienserna till den enklaste av bomber är ju alltjämt tillåtna på planet, ja både vodkaflaskan och tändaren går igenom utan knussel fastän man kan göra en molotovcocktail av dem på fem sekunder. Och papperskorgarna på tunnelbanan står kvar, hur lätt skulle man inte kunna gömma nåt i dem? Eller under sätena i vagnen.

Ärligt talat, om nån ville ta kål på frannarna så skulle han väl gå genom tunnelbanespärrarna som alla andra och ta linje ett i rusningstrafik. Alldeles just vid Champs-Elysée skulle han sedan spränga ihjäl hela tåget med dess last av hemvändande sill. Det skulle vara så enkelt att göra det, och det finns inte ett skit vi kan göra för att förhindra det.

Jag tycker det känns befriande, detta att vi inte kan göra ett skit, och att det ändå inte tjänar nåt till att vara rädd. Och jag lever tusen gånger hellre i en värld där flygplatsen låter en checka in allt utom regelrätta vapen än i en värld där vi ständigt skall påminnas om Hotet.

Dör jag så dör jag. Men jag har fan inte lust att sitta fast i tunnelbanan i sju svåra år för att nån glömt sin väska, för det är som en masugn därnere i underjorden och det luktar piss.

Jag stirrade på passet i hans vänstra hand, i den högra höll han den påbjudna plastpåsen med de vätskor han ville föra ombord. Den var full av skönhetsprodukter från L'Oréal.
"Jag har hört att England är så vackert om hösten", sa han och log förtroendegivande.
"Välkommen ombord, herrn", sade jag och vinkade förbi honom.

2007-08-24T21:25:00.000+02:00

Hemmafruarnas bråk äventyrar serien.

Åh, precis som i serien! tänker jag lyckligt.
Fast när man läser artikeln så framgår det att intrigerna är väldigt mycket tristare, "bråken" går typ ut på skitgrejer som att de vill inte dela sminkloge eller kramas på bild.
Ingen snor den andras pojkvän eller bränner ned nåns hus. Nej, det är som det brukar vara. Dikten överträffar verkligheten.

2007-08-23T20:57:00.000+02:00

Ranelidska.

Nu är den här - Björn Ranelids blogg. Och det spelar inte nån roll för mig ifall den är på riktigt eller inte, den är en underbar parodi oavsett.

Min favoritpost hittills är den där Björn Ranelid bevisar att den "s k 'författaren' Leif G W Persson" har fel som påstår att nya svenska romaner ofta är usla.

De är inte alls ofta usla, säger Ranelid. För han har just läst sin egen "senaste bok Öppet Brev Till George W Bush - Paradisets Nycklar Hänger I Helvetet ännu en gång och kan bara konstatera att den gode G W återigen är ute och velocipedar".

Och så följer Björn Ranelids beskrivning av sin nya bok: "Elegansen, esprin, gracen, luften, rytmen, ljuset, känslan, lustkänslorna som kittlar intellektet och den mjukt fjädrande fraseringen som uppstår i gommen när man läser verket högt kan näppeligen förkastas".

Om Björn Ranelid var hälften så talangfull som han är självgod och pretentiös så skulle han nog mest vara störig. Men nu är allt som har med honom att göra bara otroligt roligt. Och därför blir den här bloggen också kul, även fast den inte är hans. För att den verkligen skulle kunnat vara.

Bilden: Madame Tussauds' första avbildning av Robert Gustavsson var inte tillräckligt lik för att uppfylla muséets egna högt ställda kvalitetskrav, och den förpassades därför snabbt ned till källarplanet. Via sajten Real Doll har man nu dock lyckats hitta ett nytt hem åt dockan, det rapporterar Tidningarnas Telegrambyrå idag. Köparen uppges vara en privatperson i Skåne.

2007-08-22T15:05:00.000+02:00

Internet dödar vår kultur.

2007-08-22T00:55:00.000+02:00

Face/off.

Först sade de till mig att jag måste regga mig på MySpace.
Jaja, sade jag och tänkte att jag skulle låta saken bero till en Mycket Regnig Dag. När jag sedan verkligen kom mig för att kolla in MySpace så blev jag förvånad över hur trist det var. Jag iddes inte ens ordna en riktig egen sida som folk kunde gå in på, så värdelöst verkade det.

Sedan mumlades det om Facebook.
Men jag fattade inte grejen, jag trodde länge att det var nåt slags sida där man bytte foton med varandra och jag tänkte att maken till tråkigt punkt punkt punkt. Så jag sket i det.
Nu på sistone har man börjat snacka om Facebook i Sverige också. Folk bloggar om det, och tidningarna skriver en massa om hur man använder sajten och hur mycket pengar den är värd. Och ju mer jag hör om det, desto vidrigare tycker jag att det verkar.

Expressen:
"Facebook är världens modernaste mingel. Här finns Carl Bildts nyskapade sida där han kommunicerar med dottern Gunnel och internationella kontakter i Palestina. Och här finns klubbvärdarna som gjort Facebook till en uppvisning i flest vänner.
– Facebook är ytterligare en kanal för att synas, visa vem man är och framför allt vilka vänner man har, säger Sofia Myrevik, expert på personprofilering på PR-byrån Prime."

Och Aftonbladet:
"När registreringen är gjord och de första kontakterna skapats har bollen kommit i rullning: meddelanden skickas, kommentarer skrivs på någons anslagstavla och aktuell 'status' uppdateras./ Gå med i grupper som intresserar dig och hitta likasinnade. Du kan hitta allt från 'Varför heter alla Glenn i Göteborg?' till 'Damhandboll i Sverige'."

Varför heter alla Glenn i Göteborg? Det låter ju som en putslustig skunksunkgrupp.

Och resten, så jävla osympatiskt, och nu tänker jag inte ens plocka billiga poänger på Carl Bildt och Gunnel och de internationella kontakterna i Palestina.
Jag tycker bara att världens modernaste mingel står i vägen för allt jag älskar med internet, allt det där som är så sant faktiskt, typ att man kan vara sig själv och att det är insidan som räknas.

Eller, att det är insidan som räknas var sant fram tills att webbkameran uppfanns, då blev det halvsant. Sedan blev det sant igen när digitalkameran blev allmän egendom, för då kunde man ta tusen foton och lägga upp det snyggaste efter att ha gömt det bakom ett barmhärtigt suddigt Photoshop-filter. Ordningen var återställd.

Men så gjorde detta Facebook sitt intåg och nu är det viktigaste återigen hur många kompisar man har och hur mycket de skriver till en och hur högt de värderar en i jämförelse med andra mänskor. Det är hets, hets, hets. Inte bra.
För var skall geekarna ta vägen nu egentligen, om internet också skall bli till en statusjakt?

Facebook är som om skolans tuffingar plötsligt skulle bli skitbra på matte och fysik och sånt som töntar intresserar sig för, eller snarare som om de skulle ta över och få högst betyg för att det blir luciaomröstning av allt och de lyckas tillskansa sig högst placeringar gång på gång.

Jag kan inte bestämma mig för om jag skulle gilla eller ogilla en sajt som hette Soulbook, men troligen skulle jag väl ogilla den för att det låter så jävla Deepak Chopra. Så det här är en lose-lose-situation för mig, oavsett om där kommer några motreaktioner.

Därför hoppas jag att Ines Uusmann hade rätt när hon sade att internet är en fluga som kanske blåser förbi. För jag tycker inte om det här. Facebook = ytlig skit. Jag tycker de snygga, lyckade, sociala, populära kunde hålla sig till verkligheten.

2007-08-21T23:02:00.000+02:00

Vilken bild skall jag ha?

Det är valet som gör mänskan olycklig, menade Sartre. Kanske var det därför han höll sig med en massa älskarinnor. Och kanske var det för att han höll sig med en massa älskarinnor som Simone de Beauvoir var så jävla sur av sig, ja bitter och elak gjorde han henne. Hon var sotis och kände sig otillräcklig, som en halvspännande bok som han bläddrade lite i när han inte hade bättre saker för sig. Hon kunde inte för sitt liv fatta varför han alls intresserade sig för de där korkade barbiebrudarna, hon kunde inte fatta hur han kunde nedlåta sig, det skulle ju vara de mot världen, vad fan, och det faktum att hon inte fattade varför fick henne att känna sig hotad. Därför var hon grinig.

Ja eller så var det som de där tanterna tror, de som menar att kvinnor inte är riktigt riktiga förrän de gifter sig och får barn, och att de (vi) inte kan tänka och därför bör stanna hemma vid spisen, because the Bible tells us so, och Moder Natur också för den delen. "Ja det stämmer", nickar Moder Natur bifall när Rigmor Robert öppnar käften. "Hem med er, qvinns!"

Eller så kanske de Beauvoir inte ens var sur, hon kanske bara var blyg, eller tog sig själv på för stort allvar, eller så hade hon bara en dålig dag när Birgitta Stenberg träffade henne. Ingen som vet.

Men det var inte det jag skulle komma till. Det jag tänkte säga var att valet gör mig, tjaa, kanske inte direkt olycklig. Men det är ändå lite marigt.

Så vilken bild skall jag ha egentligen? Den gamla lila? Eller den smakfullt belysta bilden där jag ser tankfull, ja nästan filosofisk ut? (I själva verket är jag bara småfull.)

2007-08-19T23:21:00.000+02:00

Döden, döden. Så brukade Astrid Lindgren hälsa sin syster när de ringdes vid. Och sedan var det överstökat och man kunde börja prata om trevligare saker.

Kanske är det så jag själv borde handskas med det jag tycker är viktigt men som jag vet tar kål på den goda stämningen. Döden, döden, kunde jag säga, som en liten påminnelse. Och sedan låta saken bero.

Men jag vet inte jag. Vad tycker ni?

Ena stunden stod hon där med hans arm runt sin skuldra. Nästa var hon vaporiserad.

2007-08-19T20:59:00.000+02:00

Tummen.

Min pappa har berättat om en tecknad serie som jag gjorde en gång när jag var liten. Den handlade om en flicka och hennes knarkarmamma, och mamman låste in sig på toan och tog knark och utanför stod den lilla flickan och bankade på dörren och skrek: "Nej mamma! Gör det inte!". Pappa tyckte att det var roligt att jag som var en liten unge kom på en sån berättelse. Men det kanske inte var så konstigt egentligen, om man tänker på barnprogrammen som gick på teve på den tiden.

Hade jag haft nåt mer att komma med än högstadiekompetens så hade jag kanske kunnat analysera "Tummen" lite. Dra lite rappa paralleller till "South Park" eller nåt. Men tyvärr.

Jag får nöja mig med att påpeka att när jag ser på det där klippet med vuxna ögon så tänker jag att det inte var så hemskt farligt ändå. Att det på ett sätt faktiskt till och med är bra att det är så jävla fattigt utfört. Barnen matades inte med nåt färdigt, nej de tvingades verkligen att använda sin fantasi, de fick jobba hårt för att inte dö av pur uttråkning. Och själva berättelsen tyckte jag var okej, åtminstone fram tills att "Tummen" började pracka på sin rökande mamma sånt som bättre anstår en mor, typ stickning och bakning och sånt. Då kände jag att det blev lite väl kristdemokratiskt.

Men trots allt så tror jag att det är hälsosammare för barns fria ande om de slipper "Tummen". Man behöver väl kanske inte precis ge dem barnböcker som "Little Cathy and Her Magic Cigarettes", men vi kunde ju ändå låta dem vara just barn ibland. Läsa sagor som bara är sagor.

Och risken med "Tummen" är ju också att den fostrar en massa andra småtummar till att lägga sig i andras liv och leverne i tron att det är det som kännetecknar en hög moral. Såna mänskor är farliga, för rätt vad det är smäller det och så blir det SSU av alltihopa.

Bilden: Tummen sitter i en liten bubbla och glädjs över alla han har kört över med den rätta inställningen.

2007-08-19T02:43:00.000+02:00

Om humor och om att känna sig kränkt.

Ja jag är lite efter som vanligt, men tydligen så ligger SSU i bråk med Peter Wahlbeck.
De hade hyrt honom till sin kongress för nån vecka sedan, och förutom att vara konferencier skulle han sedan också dra några skämt till kaffet var det tänkt, men det gick visst inte så bra. Wahlbeck hade skojat på ett sätt som gjorde flera deltagare upprörda, och till slut hade en sur liten brud klivit upp på scenen och grötmyndigt förklarat att han inte var rolig.

SSU känner sig jättekränkta och Peter Wahlbeck, ja han känner sig ännu mer kränkt. Allt är med andra ord som det brukar vara när folk inte är överens i mellanmjölkens land.

Jag tycker inte heller att Peter Wahlbeck är rolig, faktiskt tycker jag att han är en ganska usel komiker. Däremot tror jag inte att han är en ond man. Nu har jag ju inte den blekaste om vad han kan tänkas ha sagt under sitt framträdande, men jag är ganska säker på att hans humor var tänkt att vara just humor och att han inte på allvar hatar kvinnor, bögar, invandrare och vad det nu var han hade skämtat om.

Problemet tror jag är att folk i allmänhet inte är särskilt bra på det här med undertoner, kanske för att de är totalt dumma i huvudet. Hjulet snurrar men hamstern är död, det räcker ju med att läsa kommentarerna till Sveriges största blogg för att se att de allra flesta tolkar allt bokstavligen. Är man därtill blodigt allvarlig och pretentiös, som de flesta politiskt intresserade fjortisar är, ja då kan man ju lätt tänka sig stämningen på SSU-kongressen efter att en komiker dragit bögskämt i en kvart. Det är inte roligt.

Det som oroar mig mest med den här historien är hur som helst inte att alla inblandade tagit illa vid sig, för det ser jag som deras egen skoskav. Det som bekymrar mig är vad Peter Wahlbeck säger till sitt försvar på politikerbloggen.se.

I det öppna brevet kan man bland annat läsa:

"Att man inte har högre i tak i ett ungdomsförbund som SSU förvånar mig. Den sida som visades upp igår var verkligen skrämmande. Så många unga, redan så blockerade. Så rädda och utan förmåga att läsa undertext. Som vakthundar i jakt på fel ord i feminismens tjänst utan humor. Lättsårade, självutnämnda offer som valt att inte lyssna."

Och där tror jag verkligen att han har en poäng.

Vidare säger han att: "Om jag skämtar om invandrare så gör inte jag det i negativa ordval som om att dom är sämre, utan faktiskt bättre. Bättre på att ha kreativa ideér och temperament, cool stil etc.", och just det tycker jag är jävligt roligt faktiskt, kanske det mest komiska han nånsin har sagt. (Fast han glömde ju säga att svarta har rytmen i blodet.)

Nu till det som bekymrar mig.
Wahlbeck berättar i brevet att han har en nöjdgaranti sedan flera år tillbaka. Den innebär att han inte tar betalt för framträdanden ifall arrangören är det minsta lilla missnöjd. Aldrig har han fått några klagomål, men nu tänker han för första gången tillämpa den där garantin. Så SSU får pengarna tillbaka.

Och det jag reagerar på är det som framkommer när han understryker hur unik situationen är. Att SSU är de enda som tagit anstöt av hans humor.

"Jag har uppträtt i många olika sammanhang. I media och på företag och i valrörelsen för flera olika partier", skriver han, och tillägger: "Jag har använt samma texter, rutiner och material de senaste 5 åren i princip./ 10 000 tals människor har skrattat åt samma berättelser och samma formuleringar och samma ämnesval som igår./
Har så många av min publik i alla samhällsklasser och åldrar under så många år haft fel? Och de feministiska kollektivet i SSU haft rätt? Citat från bloggen igen: 'Peter Wahlbecks skämt går ut på att sparka nedåt, och det blir sällan roligt, utan bara plumpt, sexistiskt och förnedrande.' Om detta vore sant? Tror ni verkligen jag hade överlevt som artist i 20 år?"

"Jag har använt samma texter, rutiner och material de senaste 5 åren i princip." Sug på den!
Mannen har kört samma skämt i FEM ÅR. Det tycker jag uppriktigt är helt sjukt bedrövligt.

2007-08-17T22:10:00.000+02:00

Snyggingen.

Jävlar i min lilla låda vilken snygg kille jag såg på tunnelbanan idag!
Mina ögon skådade en ledig sittplats, så först såg jag honom inte utan damp bara nöjt ned mitt emot honom och våra ben trasslades in i varandra för att han hade värsta harskrankspirorna. Sedan råkade jag putta till hans knä med min väska, så jag såg upp och var beredd på att le urskuldande. Och då såg jag. Fy satan vilken stilig karl!

Han tittade ned i en bok, den var på engelska och jag försökte uttyda titeln som var tryckt överst på varje sida. "The New..." nånting, ja mina ögon var torra och dåliga efter en hel dag i luftkonditionerad kontorsmiljö så det sista ordet i titeln på hans bok förblev uppochnedsuddigt för min blick. Han hade en grön jag-är-medelklass-och-bryr-mig-om-miljön-jacka över en fängelserandig tröja, och så blåjeans till det. Några dagars skäggstubb. Alltså, han hade ju fina rena drag och så, men ändå såg han liksom ut som en avslappnad, mysig snubbe.

Och visst, hans kläder var med största sannolikhet både nyinköpta och dyra. De satt snyggt. Han hade nog valt ut dem redan kvällen innan, och han rakade sig antagligen senast imorse, med en trimmer som han ställt in på tre-dagars-skäggstubb-mode. För hans version av den avslappnade stilen kändes typ lite som samma slags avslappnade stil som nydumpade brudar sportar i filmens värld. Liksom de sitter i soffan med utsläppt hår & mysbyxor och äter glass direkt ur burken på det där snygga sättet som absolut inte kännetecknar verklighetens nydumpade söndergråtna spillra.

Det var så det förhöll sig med den betagande mannen mitt emot mig. Han var smakfullt och utstuderat avslappnad, inte trådslitet noppigt fult avslappnad. Men jag gick på det ändå. Och hade han varit här hade jag inte tvekat en sekund. Jag skulle ha hållit kvar blicken istället för att glida undan med den när han väl kollade på mig, ja det skulle jag fan ha gjort.

Men nu är han inte här, så jag kan kosta på mig att vara kritisk och se honom för sån han var snarare än att bländas av hans uppenbarelse. Och då tänker jag mest -

Det här är enligt min mening en av de bästa låttexter som någonsin skrivits.

2007-08-16T21:59:00.000+02:00

Det halvfulla glaset.

It's so easy to laugh, it's so easy to hate. It takes strength to be gentle and kind.

Så sjöng en gång den gamla surpuppan Morrissey. Han hade såklart rätt, och inte bara det. För problemet är inte så mycket att det är easy to laugh och easy to hate som att det verkligen är skitsvårt att vara gentle and kind eftersom det så lätt slår över och bara blir fånigt.

Men en liten, liten droppe sötma kan jag kanske slå i det halvtomma glaset åtminstone? Jag kan tala om vad som gjort mig på gott humör på sistone.

1. "Volvo lastvagnar" av Erlend Loe.

Jag köpte den när jag var hemma i Sverige häromsistens, men jag råkade städa undan den och glömma bort den nästan med en gång. Igår hittade jag den igen, och bara det gjorde mig på gott humör, för Loe är en av mina älsklingsförfattare och jag är inte direkt bortskämd med nya böcker. Jag hade den med mig på tunnelbanan till jobbet i morse. Och så läste jag några kapitel när jag satt i parken på lunchen, och en bit till när servern kraschade under en och en halv timma, och ytterligare lite mera på vägen hem. Och som jag har garvat.
Det här är lugnt hans bästa bok hittills, den är så jävla rolig. Jag älskar hans sätt att skriva, det är som att läsa en saga för vuxna, och jag gillar hans små utbroderingar av saker och ting och hur han skriver in sig själv i handlingen vid flera tillfällen. Ja allt i den här boken är så sjukt bra och kul!

Som när den mycket unge Gregus har fått nog av sin bohemiske far och den gamla haschrökande, värmländska tanten Maj-Britt som de av en slump blivit gäster hos. Och han far ut mot sin pappa i en lång grötmyndig harang.

"Jag har varit oförlåtligt naiv. För det du inte fattar, pappa, är att dina barn inte är dina barn, vi är bara livets längtan efter sig självt, och vi har kommit genom dig, men inte från dig, och även om jag är tillsammans med dig så tillhör jag inte dig, ty min själ vistas i morgondagens hus och det kan du inte besöka, inte ens i dina drömmar, och Maj-Britt kan gudskelov inte hälsa på där, inte en suck.
Har du snokat i min bokhylla? frågar Maj-Britt.
Det angår dig inte, säger Gregius. Och nu vill jag hem."

Eller som när Loe i en jävligt lång fotnot passar på att kommentera reaktionerna han fick på sin förra bok.

"Några gick långt och antydde att den representerade en konstnärlig seger för författaren (alltså mig), medan andra nöjde sig med att säga att den höll måttet och var intressant, etc, medan åter andra var mer skeptiska och nog kände (utan att de sa det rakt ut) att texten snarare representerade ett nytt lågvattenmärke för ett i övrigt tämligen trist och ytligt författarskap."

Eller som när Maj-Britt kritiserar Norge och säger att de inte har nåt att komma med jämfört med Sverige.

"Doppler har just flytt från Norge, men börjar ändå instinktivt att försvara sitt land när någon rackar ner på det.
Vi har massvis, säger han.
Som till exempel? säger Maj-Britt.
Tja. Oljan, säger han.
Jag visste det, säger Maj-Britt. Du klev rakt i fällan. Alla andra svar skulle ha överraskat mig på ett positivt sätt, men du sa oljan och bekräftar därmed alla mina fördomar. Ni har oljan, men det är också det enda ni har. Innan oljan dök upp var ni ingenting och när den är borta kommer ni återigen att vara ingenting.
Vi har en långt underbarare natur än ni, säger Doppler nöjt.
Okej, säger Maj-Britt. Det håller jag med om. Fjordar och fjäll är snyggt. Men blir det pengar av det?
Det kommer en del tyskar och amerikaner, säger Doppler.
Glöm det, säger Maj-Britt. Sverige har långt fler turister än Norge. Och antalet resdygn i Norge minskar, medan de går upp i Sverige.
Det där hittar du på, säger Doppler.
Naturligtvis inte, säger Maj-Britt. Jag läser tidningar. Efter att undulaterna försvann har tidningarna varit min enda glädje. Och så rökat förstås.
Vi har Jarlsbergsost, säger Doppler.
Den tycker jag smakar tamt, säger Maj-Britt.
Jag tycker den är jättegod, säger Doppler.
Och så har vi odlad lax, säger han. Tonvis.
Men den växer ju så fort att benstrukturen löser upp sig, säger Maj-Britt.
Jag har ingen användning av dina värderingar, säger Doppler.
Okej, säger Maj-Britt. Ni har med andra ord olja, natur, några handikappade fiskar och en ost./
Och vi har Dressmann, inskjuter Doppler.
Dressmann, upprepar Maj-Britt och skrattar hjärtligt. Den dag Dressmann öppnade i Stockholm stod det 'Grattis Stockholm' på en helsideannons i tidningarna. Jag höll på att spy. Har du sett kläderna från Dressmann? Har du sett byxorna? Jag skrattar ihjäl mig./
Olsenbandet junior, säger Doppler.
Va? säger Maj-Britt.
Nej, det var ingenting, säger Doppler."

Åååh Erlend, du är så underbar!

2. Leo Lagerkrantz pratar i Expressen om Carolina Klüfts giftermål.

"Det känns som om folk just nu gifter sig på löpande band. Det borde ses som en feministisk seger. Bröllop är en kvinnlig rit och inga riktiga män är innerst inne särskilt intresserade av att gifta sig.
Innan ni börjar gapa om att jag är grabbig/oromantisk/aldrig varit kär bör ni betänka följande:
Hur många småkillar har ni hört fantisera om att stå brudgum i kyrkan?
Hur många filmer som män står ut att titta på har ett happy end som symboliseras av ett giftermål?
Hur många gånger har du sett en man dregla över bröllopsannonserna?
Om paret Klüft/Kristiansson blir lyckliga?
Varför skulle de bli det när inga andra blivit det?"

3. Gringo går i konkurs!

Alltså den där Carlos Rojas skulle ju ha för fem öre vitt. Alltsedan han gick ut och gjorde stor sak av att ändra efternamn från Beskow till Rojas i solidaritet med alla blattar så har jag verkligen inte kunnat tåla honom.
Han är ett litet medelklassdrägg bara, en som vet hur man för sig i de fina salongerna och som varit duktig på att göra pengar på nåt slags låtsat underifrånperspektiv som gett honom mandat ihop med ett snofsigt efternamn som han bytte ut i solidaritet först efter att han gjort sig karriär. Som om det skulle hjälpa den som har svårt att ta sig fram för sitt namns skull att just Carlos heter Rojas och inte Beskow numera.

Är det nån som skapar fördomar kring osvenskt klingande efternamn så är det väl Rojas själv och hans jävla skittidning "Gringo". För "Gringo" består av ett gäng välutbildade nollor som skor sig på att göra narr av folk, som garvar åt dem över deras huvuden och förvandlar dem och deras liv till stereotyper.

Ännu har inte Rojas lyckats skrapa ihop de där finansiärerna med stinna penningpungar som säkert snart kommer att komma honom till undsättning. Och därför kan man en dag som denna glädjas en aldrig så liten smula.

Bubblare: Helgen och det fulla glaset.

2007-08-16T21:24:00.000+02:00

FLOSS MARRY ME?

Jag är en ganska blödig mänska. Så pinsamt blödig att jag får tårar i ögonen av rörelse när jag läser om en snubbe som fick sin pappa att plöja in orden "FLOSS MARRY ME?" i familjens åker. Sedan lånade han ett flygplan av en han kände och flög med Floss över grannskapet, och tårarna strömmade nedför hennes kinder när hon såg vad det stod där på åkern och hon bara ja! ja! fastän det tekniskt sett var pappan hon sade ja till eftersom det var han som hade skrivit det.

Det är i alla fall väldigt fint, tycker jag, och jag läser vidare om andra spektakulära friarhistorier.

- I juli hade det populära ring-in-programmet ”Karlavagnen” frieri som tema. När sändningen led mot sitt slut fick programledaren Johanna Fellenius ett samtal från pojkvännen Johan Nygren – som friade i direktsändning. – Det var ingen tvekan, jag sa ja på en gång, sa Johanna efteråt.

- En del frierier är ambitiösare än andra. Jeffrey Paul är lärare i animation på en konstskola i Kalifornien. Tillsammans med 20 medarbetare gjorde han en tecknad film – där han friade till sin Natasha.

- Rand Fishkin, 28, från Seattle, USA, sparade inte på slantarna när han friade till sin Geraldine. Han hyrde reklamtid under sin flickväns favorit tv-program, Veronica Mars.

- I juli friade Anton Sonar, 29, till sin flickvän på 300 meters höjd med hjälp av en kritad gräsmatta i Bulltofta. Budskapet – Natalie! Vill du gifta dig med mig? Behöver det tilläggas att Natalie svarade ja?

Ja jag tycker det är jätteromantiskt.

Fast sedan börjar jag tänka. Jag tänker på allt som hade kunnat gå fel.
Typ om Geraldine hade bestämt sig för att gå på toa under reklampausen, eller kanske bre sig en macka, eller slå över till en annan kanal.
Eller om Floss hade sagt nej.

Och så tänker jag lite på vad man är för slags mänska som gör en sån där sak egentligen, vilket sjukt stort självförtroende de där männen måste ha. Att de gör frieriet till en sån gåva liksom.

För "FLOSS MARRY ME?" är ju ingen fråga egentligen. Det är meterhöga bokstäver som skriker att jag vet att du vill ha mig och okej då, nu är jag snäll, här har du ringfingret, baby. Ändå blir jag blankögd. Och Floss, hon bara gråter.

2007-08-16T20:13:00.000+02:00

Folk och deras idéer.

Virtanen har börjat blogga igen, ser jag.
Jag tillhör de som inte tycker att det är så trevligt. Faktiskt tycker jag ingenting alls om det. Jag läste hans gamla blogg ibland, men den fastnade liksom inte, jag tyckte bara han gjorde såna där fjortislistor över dagens låt och sånt hela tiden. Men jag har inget emot honom.

Och på en punkt är vi faktiskt lika.

Så står det i Virtanens blogg idag. Och tänk, det var faktiskt min första tanke när jag ögnade igenom dagens Expressen på nätet och såg det här -

Jag älskar när folk får en idé och inser att det blir krångligt att genomföra den - men ändå gör det. Så tänkte jag. Fnissade till lika delar vantroget och imponerat.

2007-08-15T03:43:00.000+02:00

Jetehemligs sista försök att förtjäna sitt levebröd på ett hederligt sätt.

Ni kanske har hört om den där rostade mackan som såldes för jag-vet-inte-hur-mycket för att man med god vilja och den rätta tron kunde urskilja nåt slags Warholskt Che-Guevara-artade konturer av Jesus på ena sidan? Well. Hade det varit jag så hade jag sålt den vänstra delen separat, för den ser ju ut att föreställa en glad gubbe med ögon och mun.

Jesus is coming! Look busy! (Till höger.)
Det blir bättre och bättre dag för dag! (Till vänster.)

Men nu var det inte jag som gjorde mig en förmögenhet på en bränd brödskiva så det där skiter vi i nu.

Nej, det jag ville ta upp var en bild som togs nyligen och som jag råkar ha i min ägo. Och det är inte vilken bild som helst skall ni veta, nej den föreställer en lunga som utsatts för parisiska avgaser och cigarettrök nonstop under en längre tid.

När jag en liten flicka på en blomsteräng i min saggiga barm? Du avgör. Budgivningen startar nu.

Nästa vecka: Grindslanten (från uppförstorad röntgenbild av mitt nyckelben).

2007-08-14T23:45:00.000+02:00

Varför?

Jag har varit lite avigt inställd mot bloggen den senaste tiden. Mest för att jag fått en dålig attityd mot mina besökare tror jag.

Här är väl kanske 50 pers om dagen. Av dem är 49 såna som är usla på att googla och därför dråsar in här i hopp om porr, och den återstående besökaren är jag själv som kollar att det jag skrivit ser okej ut och att länkarna är klickbara och bilderna syns.
Jag känner mig som en väluppfostrad Kristi syster som försynt springer här och gödslar svin med pärlor & bjussar på fulgrogg i plastmuggar alldeles GRATIS. Utan att det ger mig nåt alls, tänker jag gråtmilt och föreställer mig allt vin och alla tusen jungfrur som skall bjudas mig när jag väl dött martyrdöden.

Ja jag kan ju lika gärna återgå till att skriva som jag gjorde före bloggen, tycker jag. Då skrev jag bara för skrivandets egen skull och sket fullständigt i hur jag formulerade mig eller ifall nån annan skulle kunna tänkas bry sig om det jag knackade fram. Jag har för mig att jag mådde bra då. Att jag varit olyckligare sedan jag blev med blogg. Kanske är det ditt fel, kanske inte, det skall jag låta vara osagt.

Men i alla fall så har den bärbara datorn som jag alltid använder börjat spåra ur, och okej, kanske vi får skylla oss själva som köpte den av en stressad yakuza-snubbe i trettonde arrondissementet, liksom, det var bakåtkammad flottig frilla & pas de papiels (inga papel) och en datorväska som stank av tusen års frityros & lyckokakesmulor. Men det var min första egna dator och trollet gav den till mig, så jag har haft överseende med att den varit långsammare än en snigel med slemmet på insidan. Jag har varit sååå zen.

Jag raderade den förre ägarens grejer, han hade haft Yahoo som startsida och inställningarna var skumma, och så fanns där en massa Excel-filer - kanske för att han liksom alla asiater älskar matte eller bara för att han av skatteskäl var tvungen att lagra torra restaurangräkenskaper. Jag vet inte, hade det varit textfiler så hade jag läst dem men nu brydde jag mig inte. Jag bara lät Delete-knappen gå varm eftersom jag tyckte det kändes smutsigt med en främlings spår på min alldeles egna dator.

Och i början var datorn fin och bra, spann som en liten katt gjorde den för det att jag hade den igång så ofta och länge att den blev alldeles överhettad och var tvungen att fläkta sig med ett surrande purrande läte. Ja lite långsam var den kanske, men precis som alla föräldrar till dysfunktionella barn så vägrade jag se sanningen i vitögat. Jag bara jamen det kommer, jag måste bara optimera den.

Men jag hann aldrig. Jag var en sån där morsa som aldrig har tid, en sån som livet händer medan hon är upptagen med att göra upp andra planer.

Jag var mamman som tvingade barnet att städa lägenheten inför helgen medan hon själv halvligger i en nedsutten soffa och sippar skåpvarm grogg och kramar fjärrkontrollen hårt i sin hand. Jag höll mig med olika älskare. Försummade min unge och gödde den med sockerstinna halvfabrikatskakor eftersom jag inte gitte laga riktig mat, och när den försökte prata med mig föste jag irriterat undan den. Iakttog istället min röda hormuns rörelser i hallspegeln, såg läpparna gång på gång kuckla ut ett perfekt avvägt yes i knooooooow till min rökhostehesa väninna Sybil i andra ändan av tråden. Snodde telefonsladden runt ena foten i ett intrikat mönster av älskar/älskar inte som bara jag kunde tolka. Jag hade tankarna på annat håll helt enkelt. Jag var en dålig mor.

Jag var en dålig mor och nu kommer såklart den verkliga tonårsrevolten.
Datorn trotsar mig på ett sätt som får mig att tro att den tid verkligen är här då all Articifiell Intelligens kommer att börja gadda ihop sig och ta kål på oss mänskor.

Den jag såg som en förlängning av mig och tog för given vägrar nu nämligen bland annat att stänga Mozilla Firefox, så om man vill ha bort programmet måste man göra en fulomstart. Den visar mig alltid som offline på MSN. Den tänker jättelänge när jag kopierar ett stycke. Ibland slänger den allt jag håller på med åt helvete och svartnar helt, likt en tonåring som drämmer igen dörren så det skallrar i wellpapper-väggarna.

Alldeles nyss gav datorn ifrån sig ett seglivat läte som mest påminner om hur jag tänker mig att ett tomtebloss skulle låta om det fattade eld inuti en iskristall.
Jag registrerade att det var lite oroande. Men jag var mitt uppe i en längre steam-punk-novell, ja jag har aldrig skrivit nåt fantasy-aktigt förut men den första delen rönte så stor framgång att jag kände mig manad att fortsätta, publikfriande narr som jag är. Och så mitt i alltihop kom det där illavarslande fräsande, klirrande lätet. Pffffffffffffrrrrrrrrrfffffffffft kllllllllllliiirrrrrrrrrrrrrrrrrr.

Mitt ametisttyngda vänstra ringfinger tryckte på Ctrl, och pekfingret hade just mjukt landat mot S-tangtenten när det hände. Datorn dog.
Och när jag lyckades väcka liv i den igen kände jag inte för att rekapitulera det jag skrivit om oälskade föräldralösa barn som träffar osynliga små män med magiska monoklar och ett perverst stort förråd av drömkarameller.

Nej, det jag kände för var att kamma igenom nyheter och kommentera lite. Så, I'm back.
Till skillnad från Arnold är jag dock blek, lönnfet, känslosam och jävligt dålig på att slåss. Så man vet aldrig vad som kan hända nu.

"I see dumb people!"

2007-08-08T23:58:00.000+02:00

Oh ja, ja, ja, ja, jaaaaaaaaaaaa!

Nu är den här, den nya krönikan av Johan Hakelius.
"Opersonlig svängdörr bättre än tamburmajor", lyder rubriken.

Hakelius sportar en klädsam flint. Han älskar tweed, och han bär glasögon. Han skrattar torrt med stängd mun åt konservativa studentspex. (Okej, det där sista var bara ett antagande jag gjorde i ett fåfängt försök att närma mig mannen och myten Johan Hakelius.)

"En riktig Johan!", säger man ju som bekant när nån fått till det och varit riktigt intressant och edgy. Samtidigt vet vi ju alla att ingen är som han. Ingen är så nyskapande, så spännande, så wild & crazy som han. Ingen har så mycket att säga som han.
Vad skall han ta sig till nästa gång, liksom? Man vet ju aldrig. De bitska brittiska kolumnistkollegorna håller andan.

Och alla hyser vi nåt slags hatkärlek till honom, det är så kluvet. Vi både vill och inte vill att även denna veckas text skall vara en obarmhärtig slägga som via ett till synes ointressant fenomen avslöjar det svenska folkets innersta natur.

Om nu Aftonbladet var ett fnask till tidning som bara tänkte på pengar, ja då skulle ju Johan Hakelius ha sorterats in under PLUS-tjänsterna för länge sedan. Hur många prenumeranter skulle man inte hösta in på det, liksom?!
Istället väljer Bladet att lägga honom som en Moses i vassen framför allmänhetens fötter, alldeles gratis. Det är ett tecken på att tidningen har hjärta och patos, tro mig. De bryr sig om oss, ja kanske älskar de oss rentav.

Johan Hakelius - ett stycke pur passion.

2007-08-08T23:45:00.000+02:00

Jetehemligt presenterar lite stolt!

Del två i den sporadiska serien om barnstjärnorna som vuxna.
Och vem är det här då?

Ja, jo, jag vill gärna dröja lite på svaret, för det är inte sådär jättespännande faktiskt.

Mannen på bilden är vuxenversionen av den där lille snubben med gigantiska glasögon och jobbig röst, han som som var med i teveserien "Räkna med bråk". Den sändes för länge sedan på nån av kabelkanalerna, typ TV3.

Han är ju liiiite tuffare nu, va? Typ har uggleögon, Stadium-aktiga kläder och ja... det hade han visst förut också. Men nu gör han v-tecknet.
"Jag är en vinnare!", signalerar Steve Urkel som vuxen.

"Hallå, skratta åt mig!", signalerade Steve Urkin som barn. "Snälla!" tillade han ibland.

2007-08-08T23:33:00.000+02:00

Carolina Klüft gängar sig med Robinson-Robban.

Efter tusen och ett fiaskon ler nu äntligen lyckan mot Robinson-Robban. Han skall nämligen gifta sig med Carolina Klüft!
Yes! utropar de båda på bilden. ALDRIG MER SKALL DET REGNA!!!

Robinson-Robbans t-shirt kommer enligt uppgift från gammalt gig med Brinkenstjärna.
Carolinas overalljacka och diadem från H&M, det rödlätta gammelgubbe-ansiktet kommer från Svenska Dagbladets insändarsida.

2007-08-08T23:08:00.000+02:00

Dödgrävare.

Den som gräver en grop åt andra! tänker jag förnumstigt.

2007-08-07T01:49:00.000+02:00

Papegoja landade på mans huvud.

"En papegoja landade på mannens huvud i Bagarmossen och vägrade flyga därifrån. Mannen tvingades gå till djursjukhuset för att få hjälp." Så står det i Aftonbladet.

Enligt obekräftade uppgifter till Jetehemligt är papegojan också upphovsman till låten "Älska mig".

Se mig, för här är jag!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Låt mig få komma nära!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Min enda längtan nu och här!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Älska mig för den jag är!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

2007-08-06T19:41:00.000+02:00

Syrliga karameller.

Det står i tidningen om en mamma som köpt karameller spetsade med LSD. Eftersom händelsen nådde nyheterna så ni kan ju räkna ut vad som hände medan hon sedan tog sig en tupplur. Ja, hennes 2-åring var framme och tullade av vuxengodiset förstås.

Visst, det är hemskt klantigt av en mamma att lämna LSD-karameller framme. Men jag kan ändå inte låta bli att fnissa när jag läser artikeln, jag ser det liksom så tydligt framför mig, kan tänka mig paniken:

"När hon vaknade stod dottern framför henne med godiset i handen. Endast åtta av de tio karamellerna fanns kvar.

'Jag gillar dom här', ska dottern ha sagt till sin mamma."

2007-08-04T23:51:00.000+02:00

Teknikens under.

Jag var tidigt ute gällande det här med internet. Låt mig illustrera hur tidigt: Min första e-post-adress var lisa@hotmail.com. Detta är helt sant, jag svär. Och jag grämer mig fan än idag över att jag inte behöll den.

Anledningen till att jag var så tidigt ute var att mitt lokala stadsbibliotek var jävligt progressivt och redan 1994 nån gång ställde ett tiotal datorer till besökarnas förfogande uppe på övervåningen. De här datorerna hade internet. Min Gud, så spännande det var!

Eftersom jag läste så jävla mycket var jag redan hemtam på bibblan, jag var där typ tre fyra gånger i veckan och lånade nya böcker. Jag var också en total tönt - jag hade inga vänner men däremot flaskbottensglasögon, hemstickade tröjor och billiga jeans som inte direkt smickrade min spirande kvinnoröv. Detta tror jag sammantaget gjorde att jag föll som en död gran för det där internet.

Man kunde boka datorerna på bibblan en timma åt gången per dag, så varje måndag gick jag dit och fyllde i veckans bokningsrulla med fejkade namn i olika handstilar, och sedan satt jag där dagarna i ända och tjaa, jag minns inte riktigt vad jag gjorde faktiskt. Mejlade, chattade. Byggde en liten hemsida. Övade min engelska med feta asiater som hade alias som Iceman och bodde i Los Angeles. Själv kallade jag mig Laura Palmer.

Alltsedan jag först fastnade för internet så har jag i perioder mer eller mindre framlevat mitt liv framför datorn. Ett tag för några år sedan gick det så långt att jag tyckte det kändes konstigt, ja nästan surrealistiskt, att gå ut om dagarna. Solljuset, livet & rörelsen, alla affärer som var öppna, det blev för mycket.

Men fastän jag har hängt så mycket vid datorn så har jag ändå inte gjort nåt särskilt, och det är på nåt sätt det som är lite tragiskt tycker jag. För jag skulle ju kunna ha använt all den här tiden till nåt bra, typ att lära mig programmera eller nåt. Fast det har jag nu inte gjort, i alla fall inte än. Jag är fortfarande en teknisk nolla.

Men jag fortsätter likväl fan att förundras över hela grejen med internet. Som att jag kan ladda ned tidningen Rolling Stones mapp med de 500 bästa låtarna nånsin och lyssna igenom dem, som jag gör nu.

Och jag tycker seriöst att internet är typ en av de absolut förnämsta idéer som kläckts hittills. Det och upptäckten att man kan ligga med varandra. Samt insikten om att man blir rolig i huvudet av jästa vindruvor. Ja, jag blir faktiskt nästan lite sentimental när jag tänker på hur mycket fint mänskligheten har åstadkommit ändå.

2007-08-04T01:45:00.000+02:00

Om barn.

Att "skaffa barn" är ju ett populärt projekt numera. Men eftersom alla jobbar så jävla mycket att de inte hinner lära känna sina små telningar så blir det liksom som en hobby snarare än en relation.

Man måste avsätta kvalitetstid. Vara med i Hem & Skola. Skjutsa till tio aktiviteter varje vecka och baka tusen bullar till klassens föräldramöten. Och så snegla på andra mammor och pappor hela tiden, jämföra jämföra jämföra. Ibland triumferande, men oftast slokörat. För man vill vara Duktig, man måste vara en God Förälder.

Och när man väl umgås, ja då blir det liksom jävligt fel. För man känner ju inte ungen. Och man anstränger sig så hårt och övertolkar allt, och ja blir osäker liksom, och det där står i vägen. Så då måste man konsultera särskilda experter - nannies - för att få reda på varför barnet är som det är och om det är NORMALT.

Kära Bullen, mitt barn verkar stissigt när vi Umgås. Finns det nån bokstavsdiagnos som skulle kunna tillämpas såhär på kafferasten? Skall jag kanske proppa det fullt med amfetamin? Om svar anhålles snarast.

Näe, jag har inte barn, och om/när jag får några så misstänker jag starkt att jag kommer att vara en sån här person och tvinga dem att leka med kottar. Det jag sade om barn här ovan var mest mitt intryck faktiskt. Jag hårdrog lite, okej? Det får man ju.

Men det bor en liten bebis här i huset numera. Detta vet jag eftersom franska hus är så dåligt isolerade att sommartiden kräfva öppna fönster för att man inte skall förgås i stekhetta, och när grannarna slår upp sina fönster inåt den ekande gården blir det som gratis dokusåpa i tio radiokanaler här. Den där bebisen har lyckats överrösta dem alla i år, den bara skriker och skriker och skriker.

Och föräldrarna har börjat le urskuldande när man möter dem, de är egentligen ett hippt surt par som slänger åt en korthuggna bonjour, men nu när de blivit med skrikande spädbarn så har de blivit mycket trevligare. De smilar mot mig. Och jag ler tillbaka, ganska stort ler jag, jag kommer på mig själv med att le samma trevliga "det är okej!!!!!!!!"-leende som jag annars förbehållit svarta och handikappade.

Men jag känner att det är nog nu! Det är dags att vi slutar känna oss som främlingar inför barnen! De är en viktig del av vårt samhälle, och till skillnad från gamlingar så kan de faktiskt bidra med något. Till exempel kan de ju sy kläder och väskor åt oss vuxna för liten timpenning. (Om de jobbar i ditt hem kan du istället avlöna dem med vecko- eller månadspeng.)

För att du som förälder skall kunna hantera ditt barn bättre presenterar Jetehemligt därför lite stolt -

Lilla barnaguiden.

Del 1: Sova hela natten.

Del 2: Om barn i allmänhet.

Del 3: Hur barn bör hanteras (snabbkurs).

2007-08-04T00:26:00.000+02:00

Förintelsen och 9/11 + Paris Hilton.

Jaja, nu när jag redan passerat gränsen så kan jag ju lika gärna fortsätta. Så tänker jag när jag är full, och så tänker jag nu när jag liksom råkade posta nåt med Sarah Silverman.

Så här följer två av mina favoritklipp med världens mest underbara och älskliga komiker -

Ja hon är roligare när hon ståuppar än när hon rostar, som man skulle säga på äktsvenska. Hennes rostning av Pamela Anderson var seg, och att hon gav sig på Courtney Love mitt i allt hjälpte knappast. Jag tror att den främsta anledningen till att jag tyckte det var tråkigt är att jag fan faktiskt gillar Courtney. Men det som gjorde det riktigt plågsamt var att hon var för jävla borta för att fatta vad Silverman sade till henne och inte kunde försvara sig. Och det kändes som en jävligt öppen dörr att sparka in att säga att hon knarkar som en kamel. Lite som att klampa in i rökrummet till en jobbarkompis som ligger avsvimmad i sitt eget kräks och kramar sin enda kompis Jack Daniels och säga: "Jeppe, du super!" medan de andra kollegorna står bakom och fnissar.

Däremot gillade jag när hon rostade Paris Hilton! Jag såg det klippet efter att ha kollat på intervjun som Larry King gjorde. Och jag var jävligt irriterad. För den där intervjun var verkligen helt åt helvete. Ja jag surade redan när hon åkte in i fängelse i och för sig, trodde inte att hon skulle behöva sitta av hela tiden och så. Att hon skulle särbehandlas. Och så blev det ju också, även om det inte var så illa som jag först hade tänkt mig.

Men seriöst, det där! Man hade betalat Paris Hilton duktigt med pengar för den där första intervjun. Det kunde ha blivit jävligt intressant. Istället satt där ett russin i en på alla sätt för stor kostym, och vid intervjuns början stack russinet ut tungan och började slicka, och sedan fortsatte han slicka så grundligt att Hiltons egna hemvideo måtte framstå som "Borta med vinden" i jämförelse.

Det påminde om när svenska journalister alldeles kollrar bort sig för att de får äran att snacka med kronprinsessan Victoria och sedan ängsligt krimskramsar runt på ytan och är likstelt superartiga. Det blir ett inget och intervjuaren är glad över att komma levande därifrån och hoppas att societeten kommer att hälsa på nästa party också.

Sådan var Larry King. Hehehe och yes och I see, och sedan frågade han om det var jooooobbigt att sitta i fängelse. Paris visste inte riktigt om hon ångrade sina brott, och Larry King pressade inte. Sedan sade hon att nej, hon har aldrig knarkat, och så läste hon en pinsamt dålig liten dikt hon förberett för att visa hur djup hon är. Hon sade att hon läst Bibeln varje kväll i fängelset och tillfrågades om det var nåt särskilt stycke hon fastnat för och hon bara "uhm nej". Det var sååå uselt.

Den enda gången det blev lite kul var när Paris Hilton sade att hon är en annan, att hon haft tid att tänka. Att det finns saker hon insett att hon inte gillar med sig själv och som hon kämpar för att förändra. När Larry King frågade vad hon ville förändra meddelade hon sedan modstulet att hon tyckte att hon hade så pipig röst, så det ville hon jobba på.

Nej, den där intervjun var pengar i sjön. Pengar som kunnat användas till bättre saker än att låta en gammal gubbstrutt slicka en bortskämd miljonärskas fitta.

Och därför tycker jag att det här är kul. Inte för att skämten är så jävla bra utan bara för att -

2007-08-03T23:23:00.000+02:00

Apropå drömmar.

I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut, och garanterat har ingen annan heller drömt det. Drömmen började med att jag kom till sans i en dusch, och jag var naken och hade en rosaglittrig dildo i truten, som jag nämnde i mitt förra inlägg.
Men Martin Luther King hade också en dröm, och det hade Sarah Silverman med. So maybe I'm not so fucking special.

2007-08-03T19:43:00.000+02:00

Kitty och mysteriet med de tre små grisarna.

I natt drömde jag en lång och jävligt invecklad kriminalhistoria som inleddes med att jag vaknade naken i duschen med en stor rosaglittrig dildo i munnen. Ja det var ganska spektakulärt, det tyckte jag till och med i drömmen, fastän jag där annars håller typ allt för normalt.

En av mina nedre framtänder föll ut när jag försökte lirka ut den där dildon ur munnen. Käkben och tandkött och allting runt omkring följde med, det blev som en stor lucka. Sedan lossnade min tunga också, så jag var tvungen att peta den på plats när jag behövde säga nåt.

Det teaterviskades bakom min rygg om att ifall man såg så äcklig ut som jag så borde man inte visa sig ute, men jag hade viktigare saker för mig än att tänka på än ifall min uppenbarelse kunde väcka anstöt. Ja för jag kämpade mot min sönderfallande fysik, och mot tiden, och mot två potentiella seriemördare!

Det var en riktigt spännande liten detektivsaga jag drömde fram, men jag tror ändå inte att det kommer bli nån bok av det där. För vad jag har fattat så gillar folk bara deckare ifall de typ handlar om trötta frånskilda konstaplar som håller på att få diabetes, som stretar i ständigt snöslask, och som uppskattar sin kompetenta kvinnliga kollega Ann-Britt Koriander. Som resignerat vaknar varje morgon av att de bajsat på sig.

Och så skulle jag förstås verkligen bli förkrossad om Leif GW Persson underkände mina böcker för att de påminde om de "Min Häst"-noveller som han tydligen är så väl förtrogen med.

Ja Leif GW Persson ser ut som ett bus. Men det är han inte, han är författare, för fan. Och därtill är han en av de tre små grisar som tycker att det är förjävligt att kvinnor skriver böcker. Ja, för inte inbillar jag mig att Leif GW Persson och hans anhang skulle hålla på och åbäka sig ifall det var manliga författare det gällde.

Men hörni, Leif GW Persson & Ernst Brunner och Björn Ranelid! Om vi nu skall dela upp böcker i finlitteratur och fulläsning, då skulle jag bra gärna vilja börja med att bränna allt propmätt, pompöst pösande. Vilket leder mig till er.

För ni är tre små grisar, det är vad ni är. Ganska välgödda, om än lite slitna och kantstötta och till åren komna, ni med era pösmagar och gråa hår och dubbelhakor som inte alls ger er pondus utan bara dallrar räddhågset under era käftar bäst ni råmar och bräker om vilken skam det är att svenska folket läser andra böcker än era.

Är ni kanske rädda att vi plockat grandet ur våra ögon och är på väg att upptäcka bjälken i era? Ni är belästa, ni kan er historiehistoria. Så kanske tänker ni att om ni pustar och frustar som vargen så kommer vi alldeles av oss och glömmer att sopa farstun till era små grisboningar rena nog för att kunna rannsaka sånt här?

Ja, Björn Ranelid "har skrivit tjugofem böcker på nästan lika många år, hållit 2 600 föredrag, gett lika många intervjuer, fått otaliga priser och skapat sitt eget språk, det 'ranelidska'," står det i Aftonbladets intervju. Och Ranelid själv exempliferar så gärna denna sin "ranelidska".
"Min själ väger inte mer än drömmen i en fjäril. Men den rymmer så mycket att Gud får ta till sin stora passare om han vill sluta den", citerar han sig själv i artikeln.

Sug på det en stund. Vad i helvete betyder det?
För mig låter det som den sorts plattityd som en kristen person häver ur sig i sin dagbok när han är sexton och pretentiös.

Min själ väger inte mer än drömmen i en fjäril. Men den rymmer så mycket att Gud får ta till sin stora passare om han vill sluta den.

Eh du, Ranelid, om Gud vill plocka dig så behöver han inte sin stora passare. Det räcker med en nål vass nog att sticka hål på ditt svällande ego.

Leif GW Persson, Ernst Brunner och Björn Ranelid i livligt samspråk.

Vilken bild är bäst?
	Pest eller kolera.
	Den lila.
	Småfyllan.
	Hugget som stucket.
	Har du ingen annan?
	Var är alla teen sluts? Jag trodde det här var en porrsida.

Döden, döden?
	Nej tack.
	Jag vill läsa dina tankar kring "Myggor och tigrar".
	Jag vill läsa om "Stureplansprofilerna" och de där våldtäkterna.
	Jag vill läsa om både "Myggor och tigrar" och "Stureplansprofilerna".
	Var är alla teen sluts? Jag trodde det här var en porrsida.

JETEHEMLIGT!!!

Vilken bild är bäst?

Döden, döden?